Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
blir vederbörligen uppskattad. ”Hon skulle in
vid teatern”, säger Olga Karlberg, men då ser
den vackre mannen ogillande ut, han har ett
allvarligt sinnelag under leendet.
Moa Martinson skriver:
”Så långt jag kunde minnas tillbaka och
fram till jag var tolv år var detta min
barndoms enda litterära samvaro med vuxet folk.
Den enda gång man tog litteratur och bjöd
främmande på, verkligen levde med i det
upplästa och tyckte om att lyssna.”
Hela kapitlet om utfärden och besöket i
skogen, som jag här knappt mer än antytt,
har en betagande omedelbarhet, det bildar en
av bokens absoluta höjdpunkter. Man fattar
också att här såddes ett av fröna till det som
en dag skulle slå ut i Moa Martinsons
författarskap. En händelse som denna måste,
kanske mer än hon själv någonsin förstod, ha
påverkat hela hennes sinnesinriktning och
öppnat utblick för hennes tillgodogörande av
nya andliga och intellektuella regioner och
möjligheter.
”Kyrkbröllop”, som följer, har sin titel av
skildringen av en mosters bröllop. Moster är
en kraftig och duglig människa som spart
slantar och gärna vill vara fin, ”rak i ryggen
som en grenadiär”, ganska överlägsen mot
fattiga ”Mor”. Inte så ung mer, har hon nu
till Mors och även styvfars häpnad fått för
sig att hon ska gifta sig. Mindre än i kyrkan
kan det inte bli. Styvfar förundrar sig över
att karlen törs — och naturligtvis visar sig
gemålen tyvärr vara långtifrån den bombsäkra
placering som borde passat moster.
Bröllopsfesten blir under Moa Martinsons penna ett
dråpligt stycke svensk sedemålning, värdig en
holländares pensel. Men så tar vardagslivet
vid igen, Stenmans (Mias föräldrar) flyttar
vidare, det ser ut som om de aldrig kunde slå
rot någonstans, det tycks vara någon olust
i blodet hos styvfar, kanske hos samtliga, det
hjälper inte om man händelsevis hamnar på
en tämligen bra plats. Eller så kommer det
otur in. Men Mia växer i alla fall, blir stor
nog att gå fram för prästen och får i samma
drag sitt första friarbrev. —■ ”Jag kommer
aldrig att gifta mig, bästa helsning”, svarar
hon. Hon tänker hellre resa till Kina och bli
missionär. Och så fyller hon femton år,
barndomens sidor lägger vi ihop här.
Det är sannolikt att vi får veta mer om Mia
med tiden, där är och blir stoff tillräckligt.
En plats för sig i Moa Martinsons
författarskap, om än delvis i släkt med ”Rågvakt”, intar
boken om ”Drottning Grågyllen”, 1937. Mer
än någon annanstans får man här upp
idéassociationer till det redan framkastade namnet
Olof Högberg. Det är möjligt att Moa
Martinson aldrig läst Högberg och det är
betydelselöst. En inre frändskap finns mellan dessa två,
röjd i bådas starka sinne för urgammal
folktros säregna must, för legendbildningens fina
doft. ”Drottning Grågyllen” är en mycket
fantastisk historia, en prosaballad om den
underliga Fröken Mathilde, den halvgamla fula
slottsfröken, behäftad med svårartad struma,
enslig, ensam, skygg, stolt, hjärtegod och klok
genom själva sin godhet, en fulländad
sägengestalt som får hand om rymlingen,
mandråparen, gör honom till sin godsförvaltare
och lyckas hålla honom utom räckhåll för
myndigheterna — till en tid i alla fall. Hennes
väckta, aldrig uttalade lidelse går som den
röda tråden genom bokens myller av
olikartade personer, torpens barnrika familjer och
ruinerat herrgårdsfolk, högfärdigt in i det sista,
trolösa knektar, den svartsjuke bonden på den
förmögna Törnegården, där ingen lycka tycks
kunna bli bofast, den undersköna Klara som
en rik främling tar med sig till sitt fjärran
land och ger dagar i lyx som slutar med isande
övergivenhet. Här finns alla ingredienser till
en av dessa storsagor som jag tror att Moa
Martinson skulle kunna ge oss, men
otillräckligt sammansmälta. Man tappar bort sig bland
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
