Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Lundgren: Strandpromenad med Thomas Mann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF LUNDGREN
sig plötsligt förenad med Morten i ett stort,
obestämt, aningsfullt och trånsjukt förstående
av vad ’frihet’ ville säga.”
Havet är friheten, men det är också döden.
”Liebe zum Meer, das ist nichts anderes als
Liebe zum Tode”, säger Thomas Mann i sitt
föredrag ”Von deutscher Republik”. Hans
kärlek till havet är nära släkt med hans ofta
biktade ”sympati med döden”. — Trött, sjuk och
hemfallen åt dödslängtan mediterar Thomas
Buddenbrook vid havsstranden. ”Vida vågor,
så de komma och slås sönder, komma och slås
sönder, den ena efter den andra, ändlöst,
ända-målslöst, ödsligt och villosamt. Och ändå
verkar det lugnande och tröstande som det
enkla och nödvändiga.” Han kontrasterar
berglandskapet och havsstranden: ”Jag känner den
blick med vilken man hyllar de ena (bergen),
och den, som man skänker åt det andra. Säkra,
trotsiga, lyckliga ögon, som äro fulla av
företagsamhet, fasthet och levnadsmod, sväva från
bergstopp till bergstopp, men på havet, som
med denna mystiska och förlamande fatalism
vältar fram sina vågor, vilar en beslöjad,
hopplös och vetande blick, som en gång skådat
ner i ett sorgligt virrvarr ... Hälsa och
sjuklighet, det är skillnaden.” — Bergsklättraren
är aktiv och full av livsmod, men vid
havsstranden, inför dess ”vida enkelhet” gripes
man av längtan efter vila och ro, efter det
rum- och tidlösa nirvana, som är detsamma
som döden.
Skriftställaren Gustav Aschenbach i ”Der
Tod in Venedig” konstaterar en dag, att han
är intellektuellt och fysiskt överansträngd och
i behov av ett avbrott med litet ”bohèmeliv,
dagdriveri, annan luft och tillförsel av nytt
blod”. Han lämnar München, reser på måfå
mot södern och hamnar på den mondäna
badstranden utanför Venedig. Med andra ord, han
tar sig ferier från ”skolan” och beger sig på
strandpromenad. Men den promenaden blir
ödesdiger. På den strängt disciplinerade fem-
tioåringen verkar friheten upplösande, och han
återvänder aldrig från stranden till ”skolan”.
Anblicken av den sköne gossen Tadzio, som
leker vid havet, aktualiserar en slumrande
homosexuell böjelse hos honom. Tadzio springande
ur havet — det var en syn som väckte
klassiska föreställningar till liv. ”Med bakåtlutat
huvud sprang han genom vågorna, så att benen
piskade vattnet till skum, och att se den levande
gestalten, ynglingaaktigt mjuk och spänstig,
med drypande lockar och skön som en ung
gud, kommande från himlens och havets djup,
stiga upp ur elementet och ila bort, det var
som skaldernas skildring av världens första
tider, av formens ursprung och av gudarnas
födelse.” Aschenbach njuter av friheten, han
låter dagarna förflyta i ljuv vila utan möda
och kamp. Han är uppe före alla andra och
tar sin strandpromenad medan solen ännu
lyser milt och havet ligger och glittrar i
morgondrömmar. Han hänger sig också mer och
mer oreserverat åt sin böjelse för Tadzio,
havets och strandens unge gud. Om dagarna
sitter han och drömmer i sin vilstol på
stranden, och havets sorl och solens glöd
framkallar en tjusande bild för hans inre syn. Han
ser den gamla platanen i närheten av Aten,
där två personer, en äldre och en yngre, en
ful och en vacker, en vis och en älskvärd, ligga
vid bäcken i skydd för dagens hetta och
samtala om längtan och dygden, om skönheten
och dess avglans i sinnevärlden. Skönheten är
den invigdes väg till det gudomliga — endast
vägen, endast ett medel, min lille Faidros,
säger Sokrates ... En efter en falla
Aschen-bachs under ett långt liv mödosamt förvärvade
moraliska hämningar bort. Därför gör ej
heller hans fysiska organism något motstånd
mot den indiska koleran, som smugit sig in
i staden. Han dör på stranden med blicken på
Tadzio, som leker ute i vattnet. ”Han tyckte
det var som om den älsklige psykagogen där
ute log mot honom, vinkade åt honom, som
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
