Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stephen Spender: Det moderna engelska versdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEPHEN SPENDER
DET MODERNA
ENGELSKA
VERSDRAMAT
Det elisabetanska versdramats storslagna
skapelser, som nådde sin höjdpunkt i
Shakespeare, överskuggar hela den engelska poesien.
Sedan den tiden har man icke upphört att
försöka föra in den engelska poesien på scenen
i hopp om att den åter skulle kunna fira
samma triumfer som populär konst. Det finns
knappast någon engelsk skald efter
Shakespeare som icke skrivit eller försökt skriva
ett skådespel på vers. Milton planerade först
”Paradise Lost” som drama; Dryden
författade flera skådespel och skrev dessutom i
förbigående om flera av Shakespeares; Keats,
Byron och Shelley försökte alla bli uppförda
på Drury Lane; olästa och aldrig uppförda
skådespel återfinnas i Tennysons och Brownings
samlade verk. På det viset fortsätter listan över
Swinburne, Masefield och Hardy ända fram
till vår tids yngsta engelska skalder.
Några av dessa skådespel blevo på sin tid
applåderade, ett par av dem, såsom Drydens,
uppföras ännu någon gång vid speciella
tillfällen. Likväl måste man på det hela taget
erkänna att dessa de stora engelska
skaldernas mest ärelystna experiment över lag ha
misslyckats. Den enda poesi som står sig på
den engelska scenen är Shakespeares.
De engelska skaldernas problem har varit
att komma bort från Shakespeares
dominerande inflytande för att i stället skapa en egen
ny tradition.
Skalderna ha icke heller själva varit ovetande
om detta problem. Den skickligaste av alla
dem som försökt återuppliva den elisabetanska
andan var Beddoes: en författare som levde
i början av adertonhundratalet och som
lyckades skriva pjäser som gingo precis i
femtonhundratalets anda och stil. Men Beddoes var
ändå inte nöjd. Han skrev underbara scener
och strofer, men han avslutade aldrig ett
skådespel. Nyckeln till detta hans missnöje
återfinner man i hans egna ord:
”Säga vad ni vill, jag är övertygad om att
den som skall återuppväcka dramat måste vara
en oförfärad nydanare, inte någon som kryper
ner i maskgångar, och inte heller någon
åter-upplivare, vore han än aldrig så bra. Jag tror
att sådana vålnader som Marlowe och Webster
äro större dramatiker, bättre poeter än någon
av våra samtida, men de äro vålnader; det har
gått mask i deras blad; och vi vill se något
som våra förfäder inte kände till.”
Det är hela problemet. Det elisabetanska
dramat hade genom själva sin storhet en lika
bedövande verkan på alla efterföljande poeter
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
