Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stephen Spender: Det moderna engelska versdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEPHEN SPENDER
som Beethoven på den klassiska musiken. Det
var omöjligt att överträffa vad som redan
fanns och som oåterkalleligt dömts att
tillhöra det förflutna: allt vad konstnärerna kunde
göra var antingen att skapa pastischer eller
också att tålmodigt försöka bygga upp en ny
tradition på andra grundvalar.
Under flera hundra år valde Englands
skalder huvudsakligen det första alternativet
och skrevo pjäser i vilka den elisabetanska
andan spökade. Sjuttonhundratalet är
måhända det enda egentliga undantaget härifrån,
ty då gjordes ett allvarligt försök att införa
det fransk-klassiska dramat i den engelska
litteraturen. I våra dagar äro förhållandena
intressantare än någonsin, ty nu pågår en
allmän inventering, skalderna äro mer än förut
medvetna om vilka problem som kommit
tidigare författare att misslyckas, och de besjälas
av en ny, medveten beslutsamhet att förstå och
lösa dessa problem. Man kan uttrycka hela
denna tendens i ett enda ord genom att säga
att skalderna numera betrakta versdramat ur
teaterns synpunkt i stället för ur en rent
litterär. De bry sig icke längre om att proppa ett
uttråkat men uppmärksamt och estetiskt sett
hängivet auditoriums öron fulla med sina
poetiska och filosofiska utbrott; de bekymra
sig först och främst om frågan hur poesien
kan hjälpa till att roa folk som tycka mer om
teater än om vers men som behöva ett
allvarligt och icke alltför lättvindigt drama.
Kampen började med en berömd essay av
T. S. Eliot, ”The Possibility of A Poetic
Drama”, publicerad år 1920, som ingick i en
essaysamling som hette ”The Sacred Wood ’.
Eliot påpekar att de elisabetanska
skådespels-författarna vunno sina framgångar bland
åhörarna tack vare den enklare underhållning
de erbjödo, ehuru elisabetanerna också kunde
”stå ut med en hel del poesi”. Sedan deras tid
har versdramatikens poetiska sida alltför starkt
betonats och underhållningen negligerats, tills
det slutligen vuxit upp en nästan religiöst
högtidlig atmosfär runt hela ämnet, och folk går
till ett versdrama i samma känsla av
pliktuppfyllelse som många människor gå till kyrkan.
Eliot slutar med att göra en distinktion mellan
dem som behandla konsten ”allvarligt” och
dem som behandla den ”högtidligt” och som
göra ”pastischer av Euripides och
Shakespeare”. Att behandla konsten allvarligt består
i att vara medveten om behovet att ge konsten
en levande och modern form, och icke endast
låta den härma det förflutnas mönster. Eliot
säger därför: ”Vårt problem bör vara att ta
en form av underhållning och behandla den
så att den blir en form av konst”, och han
föreslår att ”kanske revyartisten är det bästa
materialet”.
Han går med andra ord till publiken för att
finna en form som, ehuru degraderad, kan
uttryckas på poetens vis i vers och sång.
Frågan är huruvida icke skalden kan ge detta
material konstnärlig lyftning och ett allvarligt
syfte utan att därför uppoffra dess goda humör
och popularitet.
Denna idé bar frukt tretton år senare, år
1933, då W. H. Auden skrev ett versdrama
som hette ”The Dance of Death”. Denna
dramatiska skiss är skriven i en satirisk jazzstil
och liknar närmast en revy med körer av
vackra flickor och gossar, med en dansör som
hjälte och med musik av Benjamin Britten,
som utan tvivel är den främste av Englands
yngre moderna kompositörer. Men fastän
versen är skriven i stil med dagens schlagers
innehåller den partier av verklig poesi och,
vilket är det viktigaste, själva ämnet, det
kapitalistiska samhällets undergång, är trots den
behandling det röner av ytterligt allvarlig
natur. Satirens udd riktas just mot de
människor i vilkas språk den är skriven: publiken
på revyerna i Westend, de vilkas liv är en
blandning av social ytlighet, vidskepelse,
mysticism och, politiskt sett, en dragning åt fascism.
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
