Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lawrence Thompson: Tom Wolfe, Amerikas skildrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOM WOLFE, AMERIKAS SKILDRARE
Detta var typiskt för Wolfe, alltid på rörlig
fot, jagande efter någon ny inspiration som
kunde döva hans livs ensamhet i en underlig
värld. Han fick inte låta orden ”knyta sig för
honom”, ty han hade för mycket att säga.
I hans romaner finnas hundratals sidor av
lyrisk eller beskrivande art som ha föga eller
ingen funktionell relation till handlingen i
övrigt. Ett av de finaste exemplen är ett
rytmiskt prosapoem om oktober som återfinnes
i ”Of Time and the River”. Liksom Wolfes
kroppshydda var alltför stor för vanliga sängar
och dörrar, var hans inspiration och genialitet
alltför expansiva för den litterära formens
existerande gränser. Han citerade en gång för
en vän ett par rader ur Baudelaires dikt om
albatrossen, som tycktes ha gjort ett djupt
intryck på honom:
Ses ailes de géant 1’empéchent de marcher.
Det händer att hans ordrikedom glider över
i obegriplighet, men detta beror på hans
överväldigande önskan att skildra hela den
dynamiska andan i nittonhundratalets Amerika. Han
visste hur ofantligt vidsträckt hans världsdel
var, han kände det heterogent befolkade land
som icke börjat få djupare rötter förrän i hans
egen generation. Amerika, vars enda
gemensamma drag är dess splittrade karaktär, fick
sin skildrare i Wolfe; men han var så intensivt
medveten om sin omgivning att han gick vilse
i den. Det ligger något skrämmande i den
våldsamma envishet varmed han hävdar sitt
tema: ”... därför att vi äro så vilsekomna, så
nakna och så ensamma i Amerika. Oändliga
och grymma himlar välva sig över oss, och
alla drivas vi ständigt vidare och vi ha intet
hem.”
Det är å andra sidan icke svårt att märka
att Wolfes grundtema är kosmiskt snarare än
nationellt. De senaste två årtiondenas
skiftesrika värld gjorde att han kände sig bitter vid
tanken på människans död och upplösning, där
THOMAS WOLFE
hon förgäves kämpar mot naturens obevekliga
lagar. Att försona det stadigvarande med det
föränderliga — däri låg lösningen av detta
problem. Men det föreföll alltid att ligga utom
räckhåll för Eugene Gant, vars liv var ett
sökande efter ”det stora glömda språket, den
förlorade bivägen till himlen, en sten, ett löv,
en aldrig funnen dörr”. Likväl var Tom Wolfe
nöjd med att vara en sökare. Det roade honom
att höra sin gäst berätta den lilla anekdoten
om Lessing inför valet av Guds högra och
vänstra hand, av vilka den ena innehöll
sanningen och den andra det eviga strävandet
efter detta mål.
Men ”det stora glömda språket” kom Wolfe
troligen närmare än någon annan nu levande
engelsk eller amerikansk författare, möjligen
med undantag av hans egen älsklingsförfattare
James Joyce. Lyriken, die Ursprache der
Menschheit, är djupt rotad i Wolfes romaner,
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
