Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD SCHILLER
arbetar friskt undan på sin stora bok, som blir
ett unicum af fantastisk rikedom! Eljes få vi
ju en hel uppsjö literatur till hösten —
nyfiken är jag på Strindbergs och Tor Hedbergs
romaner — mindre på G af G.s
Ölandsmord-historier. Att alla fruarna komma att
producera sig, antar jag för säkert. Fru Agrell
har rest här uppe i Jemtland och studerat
bönder (oh le sot metiér!) och jag darrade
för att råka henne — men det prydligaste är
dock fröken Roos, som skall behandla aposteln
Paulus — och det i sin vanliga Stockholms
brack-j argong.”
Levertin är oviss huruvida han åter skall
resa ut till Davos, och denna ovisshet plågar
honom högeligen. Hans läkare insisterar
emellertid på en ny utresa, och den 17 november
kan han på nytt skriva till Brändes från sin
schweiziska kurort Davos. Naturligtvis
försummar han ej det brandeska hemmet på
utresan. I Schweiz gör den lätta luften honom
glad till mods. Han funderar att lägga sig
på ett sanatorium och genomgå den kochska
kuren. Han är likväl i tvivelsmål om han skall
ge sig på den eller ej, enär det ej med visshet
är konstaterat, om han lider av lungtuberkulos
eller blott av svaga lungor. Emellertid beslutar
han sig för kuren trots åtföljande feber och
körtelsvullnader. Under pausen i behandlingen
arbetar han på en recension av Georg Brändes’
”Hovedstrømninger”. Julen firas på sanatoriet,
och den 7 januari är Levertin vid betydligt
bättre hälsa. Han kan skriva till Brändes, att
det nu är konstaterat, att han ej har några
tuberkelbaciller. I fortsättningen skall han
vistas i Davos uteslutande som ”luftgäst”.
Den svenska litteraturen upptager som alltid
hans tankar, i synnerhet vännen Tor
Hedbergs verk:
”Har du läst något af den svenska
jul-literaturen? Strindbergs bok har ju granna
sidor, men också en otillåtlig förkonstling och
alexandrinism, finner jag. Men bra nyfiken
är jag att höra Din dom om Tor Hedbergs
sista1 — den har stora förtjenster, en
egendomlig fin anda af humanität, af inbunden
och tungsint känsla, och en brilliant (men en
smula monoton) prosa, men jag kan icke
hjelpa, att den gör ett litet tråkigt och här och
der egendomligt provinsiellt intryck med sina
tre friare kring en liten ointressant
landt-fröken! — — —
Har Du sett i Aftonbladet 31 dec. 90 — den
ypperliga recensionen öfver sista delen af
Hovedstr.2. Den är af en god vän till mig,
Hellen Lindgren, en af de finast uppfattande
och finast bildade jag råkat; olyckligtvis har
en hel serie tråkiga omständigheter, såsom
svår sjuklighet underliga familjeförhållanden
(den tråkiga damförfattarinnan Amanda
Kerf-stedt är hans mamma) hindrat honom från att
blifva så mycket som hans naturell ämnat
honom till. Ehuru jag är oenig med honom,
särskildt i fråga om Heine, finner jag hans
uppsats mycket god. — V is å vis Heine finner
jag förresten, att Georg Brändes alt för litet
betonat juden, hur spec. judisk han är, blir
mig dagligen klarare — det är oerhört, hvad
han lärt af j udiskt-spanska poeter — hos
Jehuda Halevi finns Nordsjöbildernas hela
grepp. — Jag roar mig just med att studera
judisk literaturhistoria, och de ryska
gemenheterna låta mig känna juden i mig starkare
än vanligt, och försöker jag göra litet vers
därom.”
Allteftersom förbättringen fortskrider, ökas
arbetsmod och livsmod. Levertin är i mars
sysselsatt med korrekturläsning av ”Livets
fiender” och skriver därom (1. 3. 91) till
Brändes några ord, som visa den
sinnesstämning, ur vilken boken sprungit:
”Snart nog komma de första rentryckta
arken dig till handa —• och är jag bra nyfiken
på hvad du skall tycka om den. Medan jag
här läst korrekturen, ha bokens alla brister
sprungit mig i ögonen; sjelfva handlingens
motiv är olyckligtvis ej så lyckadt, verkar nog
ledsamt och underligt. Novellens konstitution
delar — början och slutet äro också skrifna
under den tyngsta tid jag upplefvat och lida
med anledning deraf, fruktar jag, af sentimen-
1 ”Ett eldprov.”
2 ”Hovedstrømninger.”
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
