Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITTERÄR KRÖNIKA
talitet, af personliga ting, som pressat sig
fram — kanske på ämnets bekostnad. Och dock
trots alla dessa ting, som jag sjelf märker bäst,
hoppas jag dock, att boken skall hafva en
smula lifskraft genom sin lyrik och sin
stilbehandling. Får nu se hvad du tycker? Det
skall bli kärt att höra det — och om du
saknar mycket af det, som låter dig se med
så vänliga och öfverseende ögon på
Konflikter, fins der kanske ett och annat, som du
kan tycka om och som är bra personligt för
din vän författaren från de nådens år 1889
—90! — Förlåt denna långa historia om min
’bouquin’, men den har dessa sista veckor
mycket sysselsatt mig!”
Nästa brev till Brändes är daterat Upsala
den 30 november 1891. Med tanke på de
föregående årens gästbesök i Köpenhamn just vid
denna årstid börjar Levertins brev med ett
tack för all vänlighet, och han fortsätter med
en ursäkt över sitt dröjsmål med att svara
på brev:
”Käre vän, eljes skäms jag öfver att ej
hafva låtit höra af mig på så länge, helst som
jag under vår korta samvaro sist ute vid
sundet (tack för dess trefliga timmar!) hade
en känsla af, att Du tyckte mig hafva blifvit
en smula reaktionär. Det är ej så farligt, och
hur indifferent jag mer och mer blifver utom
hvad som gäller böcker och artisteri, ett är
dock säkert: att jag djupt sankterar och
beundrar den ensamma frihetsrörelse, Ni två
bröder fört, och hade tid och hälsa tillåtit,
hade jag bra gerna varit bland de trogna,
som på festen sist samlat sig kring Georg
Brändes — Men nog derom.”
Om sig själv tillfogar Levertin följande
bekännelse:
”Annars har tiden gått med svensk
enformighet och händelselöshet. Efter en
fjortondagars vistelse hos Heidenstam, som mer och
mer blir mitt alter ego, låg jag hemma i en
skogstrakt och ordnade min diktbok. Beslöt
mig att stanna hemma öfver vintern, då min
läkare trodde det kunde gå, och jag tyvärr
nu måste börja tänka på Bonnier och pengar.
Då var Upsala gifvet, enär literatörlifvet å la
G af G och P. Staaff synes mig vara det
sämsta af det sämre; och får jag behålla
hälsan och hafva krafter att skrifva mycket
lärda och tråkiga böcker under dessa
närmaste år, kanske min ställning ej är så oäfven.
Men ännu är det en ren framtidssak, och man
får ’draga åt svångremmen’, som bönderna
säga, medan man väntar. Emellertid spelar
jag för tiden ’privatdocent’ och föreläser inför
ett ganska godt auditorium efter
Upsalaför-hållanden om 1500 talets franska literatur,
hvilket är roligt, men arbetsamt. Lefver ensam
och isolerad i den tristaste af alla trista städer.
Men ännu så länge, går det och Du vet, tout
va la couche!”
Men Levertin har trots sin brådska med
bokanmälningar tid att göra några
meddelanden om de litterära förhållandena i Sverige
denna höst. Han skriver:
”Hur fann Du Tor Hedberg, trög och
omöjlig som vanligt, tänker jag, bland främmande.
Måtte han utomrikes glömma all sin
provinsiella psykologi! — Heidenstam är som
vanligt i Norge, i Tönset och skrifver på sin
ändlösa bok, stort och grant, rikt och varmt är
det i den boken hvart man tittar — blott han
ej bråkar för mycket med den. För öfrigt
kommer till julen en liten roman och en
diktsamling af den, som dock är vår enda lefvande
klassiker V Rydberg — han vinner, när man
blir äldre. — Den öfriga literaturen vill jag
ej tala om, då jag upphört att läsa den. Står
Du ut med utkommande realistiska romaner
af norska naturalister eller svenska damer?
Till och med bland de franska har man
sällan något roligt! Tacka vet jag Agrippa
D’Aubigné!!”
Denna jul hade båda vännerna utgivit
skönlitterära verk, Edvard Brändes skådespelet
”Under loven”, Oscar Levertin ”Legender och
visor”. Om det förstnämnda skriver denne den
7 december:
”Låt mig då i kväll hjärtligt tacka dig för
dina så vänliga ord om mina verser och
der-till för ditt vackra skådespel, som synes mig
vara bland ditt alra bästa, i slägt med det
stycke af dig närmast, som altid varit mitt
favoritstycke Et Brud, så enkelt till uppslaget
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
