Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITTERÄR KRÖNIKA
Följande år har en litterär sensation att
bjuda på: Hjalmar Söderbergs debut. I ett
odaterat brev vädjar Levertin till sin danska
vän om stöd åt den av kritiken förföljde unge
författaren:
”Af literära nyheter kan jag berätta, att vi
glatt oss åt, att två gamla pennfäktare, som
varit länge nere, gjort lycka och förtjent lycka.
Tor Hedberg med ett litet lustspel1 — som
har en viss klassicitet och något varmare än
hvad han brukar åstadkomma. G af G sedan
med Medusas Hufvud, en bok för lång, men
den har ju präktiga sidor eller hur?
Äntligen är det en ny debutant-bok, som
jag gerna vill du skulle göra mig den stora
tjänsten att nämna i Politiken, om också
blott med ett par ord. Det är ’Förvillelser’
af Hj. Söderberg. Förhållandet är det, att den
gamla suggan H. Molander, i Aftonbladet
förklarat den vara gräsligt osedlig —• en ’bok
som borde säljas i försegladt omslag’ —
(Molander vill tjena sig till en plats hos fru
Retzius, som är federations-dito) — nu
boy-cottas den unge mannen på alla håll och alla
apor korsa sig öfver hans bok. Läs den — han
har sändt Dig den! — och döm sjelf. Jag
finner boken mycket talangfull — det är den
bästa Stockholmsskildring efter Strindberg
i fråga om exteriör och ton — det är klart
att den unge mannen eljes som person ännu
är outvecklad och för slapp och intresselös
för mina — — —2 men prosan är
utomordentligt artistisk och kräsen, och det är
skandalöst, att en gammal förolyckad och
andfådd tapetserare — och något annat än en
scenisk möbelhandlare har ju Molander aldrig
varit — skall äga rätt att uppträda så mot en
ung man, som blott har artistiska ändamål.
Läs boken, den är dessutom ganska rolig
— och skrif ett par tum om den och några
vänligheter, som kan trösta hans hjerta är
Du snäll.”
Levertins brev bli mot sekelskiftet mera
korta och sporadiska. I en odaterad skrivelse
1898 klagar han över sitt myckna arbete:
”Jag har haft en tung literär höst. Aldrig
har jag haft sådant besvär som att kunna få
1 ”Guld och gröna skogar.”
2 Oläsligt.
något skapligt ur Lundegårds släta Struensee,
där den onekligen präktiga språkbehandlingen
är det enda som är verkligt godt. Men — detta
i strängt entre nous —. — Däremot har jag
sagt sanningen om G af G, som mer och mer
blir en prest för äkta folk.”
Vid sekelskiftet börjar Levertin åter på
allvar på nytt korrespondera med Brändes.
Levertin har gift om sig, är överhopad med
arbete och har för att vila upp sig rest till
Italien med sin unga fru, varifrån han skriver
en del brev till Brändes. Det är för Levertin
en tid av våldsam produktion, och han
sänder verk efter verk till sin vän och kritiker
i Köpenhamn. I en odaterad skrivelse år
1900 tackar han för den vänliga anmälan av
”Magistrarna i Österås”.
”Naturligtvis var sjelfva ’intrigen’ litet
gammal i boken, men den var endast kitt för att
hålla hop det hela. Hufvudsaken var för mig
typerna, som traditionella svenska figurer; det
historiska skulle genomskimra allt sammans
och berättelsen sålunda blifva en liten
kråk-vinkelsrésumé af svensk odlingshistoria.”
Om sig själv och de litterära företeelserna
i landet skriver Levertin i detta och ett
följande likaledes odaterat brev:
”Eljes har jag roat mig med Dante och är
djupt inne i skolastik. Där är lugnt och skönt
och psykologien ungefär lika så god som våra
dagars, tänker jag ibland.––––––
Våren har eljes varit rätt tom på nyheter.
Det enda har varit Verner von Hs Göran och
Draken, som jag beundrar oerhördt, om också
den asketiska tendensen är mycket disputabel.
Men i saklig kraft och stilens storhet synes
mig den stå på toppen af hans alstring.”
Ännu en gång kommer Levertin på tal om
den svenska litteraturen in på sin skyddsling
Hjalmar Söderberg. Det är den 19 september
1901, då han skriver:
”Af den öfriga j ulliteraturen vill jag blott
rekommendera Söderbergs Martin Bircks
Ung
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
