Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Österling: Processionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS ÖSTERLING
Och ensamheten omgav processionen
med lufttom skräck, och mången tycktes redan
ha glömt sitt ärende, ty rådlös trötthet
låg nu som bly på ögonlock och lemmar,
och steg för steg som dystra figuranter
vi följde riktningen: att gå och gå
var dock bevis att ännu hoppet levde.
Då kom därutifrån och över oss
ett hastigt växande, bevingat brus
som vid ett flyganfall — sirener tjöto
och bomber dånade — med ens jag mindes
att det var allmänt krigstillstånd i världen.
Och rök och lågor slogo plötsligt in
och luften gnisslade av jämmerrop
och många störtade som döda kroppar.
Men ändå bröts ej processionens ordning.
En gles kolonn med högtidsdräkt av trasor
drog framåt oberörd av helvetslarmet,
och ännu upprätthölls, till sista stund
i yttre form den lugna ritualen
från en kulturens höga fest i fjärran —
tills perspektivet äntligen tog slut
vid ett slags mål, och processionen skred
rakt in i bräschen mellan sprängda murar,
där nattens himmel, stjärnklar, majestätisk,
tog mot vår undergång i tomma djup
och vinden blåste bland ruinerna
ett vilset marschmotiv från drömmens början
oigenkännligt, meningslöst, odödligt.
Juli 1939.
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
