Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ THORÉN
(FREDRIK THOMAS)
SJUTTON ÅR
Mer ljuv än jord och himmel all
är hjärtats första rus.
Byron.
Det var sommar och en söndagsmorgon.
Den sydliga vinden knäckte grenar i
kastanjen utanför hamnkontoret, piskade flagglinan
mot stången och drev upp stadsfjärdens gröna
vatten i vita toppar. Ute i solröken låg en hop
småbåtar i hård kryss, seglen lyste som vingar
av en flock stora sjöfåglar. Ångfartyget Vidar,
som var packat med folk och lät signalstället
blåsa, krängde hårt i giren då det lade ut från
Skeppsbron; skorstenen stötte ut kolsvart rök
och en sextett på akterdäck vindslitna takter
av en marsch.
I fiskarhamnen låg en halvdäckad båt och
slet i förtöjningarna. Med sin blanka fernissa,
fina linjer och skinande beslag var den en
främling bland de tjäriga sumparna, men
också ett evangelium på söndagen att det fanns
en värld, där icke allt var slit och möda. En
helt ung man, nästan en pojke, med
studentmössan hårt nedtryckt, balanserade på
gångbordet och höll undan de farliga grannarna
med en blänkande båtshake. Då och då böjde
han sig ner och strök med handen över en
otäck skamfilning, men dessemellan sträckte
han huvudet över kajskoningen och spejade
uppför gatan, vars kullerstenar knagglade fram
mellan röda plank. Så började han ivrigt lossa
beslagsbanden från storsegel och bom.
Han hade hunnit att få klon en bra bit upp
på masten, då ägarinnorna av tre ljusa
klänningar äntligen lät sina skosulor trippa över
de nötta plankorna.
— Det var fasligt vad ni kommer sent,
flickor. Nu ska ni se att vi inte får vara med
om starten.
— Ä, så förfärligt ledsamt, men vi kan rakt
inte rå för det. Riken fick lov att sy fast ett
spänne i sista stund, och vi måste leta så
rysligt innan vi hittade det.
Två ljusa röster bröts mot varandra och mot
vågskvalpet nere mellan pålarna. Så hördes en
tredje, betydligt värdigare:
— Men käre Stefan, att du verkligen kan
intressera dig för det där tarvliga spektaklet.
Vi för vår del är bara tacksamma om vi slipper
se något alls av den där otäcka kappseglingen.
Usch, de är bara fulla och seglar omkull.
Den unga damen tog ett tag med båda
händerna om brättet på den mjuka hatten, vände
sig mot det oroliga vattnet och utbrast:
— Det var rysligt så det blåser, snälla
flickor. Är det verkligen meningen att vi ska
ut i det här? Det hade varit mycket bättre att
låta Eriksson hämta oss med vursten.
— Riken, vad du alltid är förtjusande ...
Den unge mannen gav systern ett ögonkast
som både var förtretat och bedjande, men höll
inne med resten och halade i stället pikfallet
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
