Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ THORÉN
med fördubblad kraft. De båda yngre flickorna
langade schalar och korgar men aktade sig för
att se bort mot fröken Riken. Den äldsta av
de två, som hade kadettjacka, en slags
matroshatt över de blonda lockarna och ett
märkvärdigt fast ansikte trots livligheten i de fina
dragen, hoppade plötsligt ner i båten, grep
rorkulten och passade raskt in den i hj
ärt-stockens fyrkantiga hål.
— Om du i alla fall skulle ta in ett rev,
Stefan? Det var den yngsta, en tös med flätor
och många svarta band på den himmelsblå
klänningen, som frågat med rädsla i rösten,
just då en vindil varit nära att blåsa hennes
kappa i sjön.
— Visst måste du reva, Stefan. Annars
följer vi absolut inte med.
Det var åter Riken som dekreterade.
— Det kan jag inte, om jag också ville. Det
är väl femtio båtar där ute, ingen är större än
den här och alla håller fullt... För resten, den
som inte vill följa med slipper.
Hans röst lät helt olika mot nyss.
— Som du vill då, lilla Stefan. Kom flickor
så går vi, man behandlar inte damer på det
sättet.
Riken sträckte handen befallande mot sin
glödritade korg, för att flickan som redan var
i båten skulle ge henne den. Hon fick den och
dessutom en trotsig blick ur två intensiva ögon.
— Nå, lilla Jenny, skynda dig nu och kom
upp! Vi ska låta Stefan segla omkull alldeles
ensam, eftersom han är så feg att han inte
törs reva.
— Stefan är visst inte feg, men jag tycker
det här är skamligt. Jag tänker visst inte
stiga ur!
Riken stirrade mållös. Lilla Hedvig satte
foten tveksamt mot relingen som ville hon
i alla fall inte överge systern. Men då den
strikta Riken tog sina ägodelar, vände på
klacken och med stolta steg lämnade
Fiskar
brons plankor, följde hon långsamt efter utan
att våga se sig om.
— Skynda dig att hissa focken, Stefan. Jag
har fått loss i aktern.
Den unge mannen, som tagit i med att vissla
på general Lees kvickmarsch, fick i hast undan
halvslaget från pållaren, slet upp seglet och
stötte ut med en upprymd spark. Båten föll
av, fick sig strax en körare och sköt god fart
genom stenkistornas smala ränna. Kamraten
styrde, men han satt kvar på betteln och
sysslade överdrivet länge med att göra klart vid
masten, medan han höll an fockskotet och
envist såg för ut. Han vågade inte se mot aktern,
mycket mindre gå dit bort och ta rodret,
fastän han visste att det snart skulle bli för
styvt för henne. Byarna var hårda, skarndäcket
gick redan i vattnet. Han förmådde inget annat
än bara sitta, det gjorde inget om man gick
runt. Han hade med ens blivit svag i sin
otroliga lycka ... Ensam med henne i sin båt! En
hel dag ensam med henne. Och hon hade velat,
hon hade vågat, mot de andra.
”Valkyrian” satte mjukt i sjöarna, skummet
stänkte överdådigt, solen lyste. Prickar och
uddar strök förbi i härlig fart. Men Jenny
orkade inte hålla upp mot Skansholmen, där
de vita vingarna nu brett ut sig i ett långt
band, utan föll av mot gattet ut till Sotingen,
som närapå var riktiga havet. Han lät henne
hållas. Vad brydde han sig om kappseglingen,
om hela världen?
Fastän sjön inte låg på utifrån, hade
seglingen blivit hård över det öppna vattnet, som
endast skilj des från havet av en gles barriär
med röda kobbar. Sjöarna fällde i lovart otäckt
ofta, skummet yrde från för till akter. Det var
omöjligt att ligga bi för att reva, länsa undan
vågade man inte, utan det var bara att hålla
kursen, hur det nu kunde gå, och hoppas på
att man skulle få lä nere vid Kapelludden.
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
