Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTON ÅR
Stefan hade så småningom fått övning i att
klara sjöarna, Jenny stack ut på focken utan
kommando i byarna och öste dessemellan. De
kunde inte tala till varandra för sjö och vinds
skull, där de satt uppkrupna på lovarts reling.
Av söndagsutflykten hade blivit ett farligt
äventyr.
Men ingen av dem var rädd. Ja, faran gjorde
dem tvärtom lyckliga.
Vinden drog mera på sydväst, de fick
äntligen en smula lä och kunde ösa ordentligt,
blåsten torkade snart deras kläder. Men ännu
skulle de ha en lång, härlig segling
tillsammans, innan de måste stiga i land vid bryggan,
där allt skulle vara slut och bli som vanligt
igen.
Han kände doften från hennes glänsande
hår, som fladdrade i den havsalta och ljumma
brisen. Och med ens var det som något ville
stocka sig i bröstet, något som sprängde långt
där inne. Han måste få det ur sig, få detta
oerhörda sagt, men det blev bara:
— Det var vådligt stiligt av dig att inte
vara ett dugg rädd. Det var nog nära ögat ett
par gånger.
— Jag tror att jag aldrig kan vara riktigt
rädd, då vi är tillsammans.
— Menar du det där, eller säger du det
bara för att du är glad, att alltihop är över?
— Jag menar det förstås.
Stefan släppte rodret, bommen slängde och
seglen slog. Han glömde blygheten och skräcken
för att vara löjlig och drevs mot henne av
samma kraft som fanns i vinden. Och hon
drevs mot honom. De slog armarna om
varandra och kysstes, först med räddhåga, men
sedan med denna blyga lidelse som endast
hör ungdomen till. Då de tryckte sig mot
varandra, visste de att de hörde samman för
alltid. Det var något självklart, liksom
solljuset och vågornas eviga gång.
Det var en ed som livet gav sig själv. Och
dessa två, tre minuter där ute i den lilla
far
kosten, som krängde på det upprörda vattnet,
medan stänket yrde och bommen slog, blev en
punkt vari hela tillvarons mening bröts
tillsammans som av ett brännglas. För en av
dessa två.
Han gick tillbaka till rodret, seglen blev
skotade och fylldes på nytt. Och undan för
undan skilj des vikarna ut från uddarna i den
töckniga stranden. De hade inget mer att säga,
och de var för blyga att se mot varandras håll.
Men alltför snart hade de kommit in i den
djupa vik, som låg rätt mörk nu, då solen
redan börjat stupa över skogshöjderna i väster.
Längst in, som en fondkuliss innanför
uddarnas ekgröna sufitter, lyste Slingsö vita
miniatyrslott. Och eftersom de var väntade där
uppe, måste de ta till årorna i vindstillan här
inne för att komma fram till båtsmanstorpets
murkna brygga.
De gick gångstigen upp mellan ekhagens
svala hasselbuskar, de höll varandra om livet.
Juniblommorna doftade, fåglarna sjöng, ljuset
lekte på markens gröna tuvor. Men när de
hunnit fram till den åskslagna linden uppe vid
grinden, och vandringen genom paradiset snart
skulle vara slut, grep han hårt om hennes
spensliga axlar och kysste henne. Hennes mun,
hennes panna, hennes hår, hennes ögon och
hennes hals. Och för var gång gav hon sig åt
den självklare maken.
De väcktes av en välbekant röst som ropade
glatt:
— O, där har vi er äntligen! Vi har varit
så hemskt oroliga. Å, vad jag är glad att ni
inte drunknat. Lilla söta Jenny, och du Stefan!
Hedvig hade sprungit fram mot systern,
klängde sig vid henne och smekte oroligt
hennes armar. Barnets ljusblå ögon stod fulla
av frågor. Riken kom långsamt efter, hon
snurrade sitt röda parasoll, som skrapade mot de
låga grenarna, såg brodern på ett märkvärdigt
sätt in i ögonen, lade sin lilla nervösa hand på
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
