- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1939 Årg. 8 Nr 8 /
588

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRITZ THORÉN

hans muskulösa underarm och yttrade med
denna lilla skorrning, hon höll vid makt med
någon ansträngning, i det hon vände blicken
mot Jenny och drog upp ögonbrynen:

— Du är verkligen modig, Jenny lilla. Men
var det inte detta jag visste, att ni skulle landa
nere vid torpet, så att man inte skulle se där
uppe att ni bara var två i båten.

— Det var inte alls därför. Utan för att vi
skulle slippa kaj ka så långt.

— Naturligtvis, käre Stefan. Hur som helst
var det bra. Men kanske du råkat glömma dina
plikter som ridderlig ung man, Stefan ... Fast
det ingen har sett har inte heller hänt. Du kan
säkert lita på oss, lilla Jenny, vi ska tiga som
muren. Vi ska inte låtsas om annat, än att vi
fyra varit tillsammans hela tiden ... Hela felet
är Stefans, åtminstone kan vi anse det!

Riken hade måst få detta sagt, innan hon
drog Hedvig till sig på den ena sidan och gav
Jenny sitt beskydd på den andra. Stefan höll
sig en bit framför och slog av maskrosorna på
dikeskanten med ett spö, som han hittat på
vägen.

Ingen av dem hade kunnat begripa den
upprördhet som skälvt i Rikens ansträngda röst.
Ingen av de två kunde förstå att de begått
något brott, för resten var de i stånd att
trotsa hela världen. Men i det stora hela hade
Stefans förståndiga syster haft rätt, på denna
tid kunde en dylik tumanhandsegling, om den
blev bekant, icke obetydligt förringa en ung
kvinnas möjligheter till god försörjning.

Snart var de inne i den långa allén med
dess gröna skymning, där doften från lindarna
blandades med lukt av nyslaget hö. Stefan
hade dragit sig bakom de andra, han kände
hennes närhet bättre, då han kunde få se
henne så fort han lyfte ögonen från marken ...
Vad sanden knastrade muntert för varje steg.
Varför blev man så glad av att se solfläckarna
dansa på det bruna gruset, det hade han ju
sett millioner gånger förr? ... Pudeln Bella,

som var klippt lik ett lejon, störtade mot sitt
unga herrskap med fröjdefullt gläfs.

Matsalen på Slingsö var oval, hade
plafondmålning, numera ganska avflagrad, och franska
fönster som vette mot den långa viken och den
underbara utsikten. Gamle Eriksson serverade
i vita bomullsvantar, ty han hjälpte också till
i stall och lagård. Vid kortändan presiderade
grevinnan, och mittemot hennes man, baronen,
som man gärna ville kalla gammal, fast han
inte alls var det. Faster Agata hjälpte onkel
Tobias med det sista på tallriken, ty han var
klen i huvudet och hade svårt att reda sig själv.

Blancmangén med syltade körsbär, rätt beska,
hade serverats. I det mellersta av de franska
fönstren surrade en humla behagligt. Den
jättelika bomullshanden hade skänkt sött vin i alla
glas, ty det var söndag. Grevinnan, precis så
rak i ryggen som en före detta hovfröken bör
vara, drev sin konversation runt bordet i jämna,
outtröttliga varv, såsom en minutvisare över
en urtavla. Det antal ord var och en fick,
svarade precis mot åldern och placeringen vid
bordet. Icke ens onkel Tobias blev överhoppad,
med honom konverserades om hans små vita
möss.

Samtalet hade kommit att beröra
evenemanget inne på stadsfjärden, baronen fick
livlighet i stämman och begärde upplysningar av
sin son. Stefan försökte att lämna detaljer,
men krånglade snart in sig, ty att hitta på
hade aldrig varit hans starka sida. Baronens
ansikte, som var en sammansättning av
hovädlings och bekymrad lantpatrons, hade fått
ett roat och ömt uttryck, och han gav den
söta Jenny ett skälmaktigt ögonkast... Hon
hade varit med i båten, och då hade förstås
den stackars gossen varken sett jord, himmel
eller vatten. Gudskelov var de barn ännu ...
Det obehag som strök genom den
hedersmannens själ, då han besinnade att det rätt snart
kunde behövas en handling, lyckades han

588

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 21 19:37:37 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-8/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free