Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTON ÅR
nästan få bort med denna lugnande och
lögnaktiga tanke. Han gav sin store gosse en mild
klapp på handen, som betydde att Stefan ej
behövde anstränga sig längre med att ljuga.
Riken hade lyssnat till Stefans stammande
dikt, hon hade sett hur fadern smekt broderns
hand och tittat bort mot Jenny, sett hur
väninnan vågat möta denne faders ögon och till och
med svara på hans underfundiga leende. Och
hon hade måst se hur vacker Jenny var, hur
denna enda dag kommit sjuttonåringen att gå
i blom. Hon läste i de båda männens ögon,
i både faderns och broderns, och hennes hjärta
snördes samman. Hon visste att hon själv var
tjugufem år, att hon hade grå hy och fula
tänder, hon visste att hon var en av dem,
som skulle lämnas utanför. Hon gav Jenny en
snabb, hård blick och sade med sin lugna men
ansträngda röst:
— Söta pappa, Stefan kan verkligen inte
veta så mycket om den där kappseglingen. Han
och Jenny hade nog fullt arbete med att sköta
sig själva ute i stormen. Se, de gav sig ut
alldeles ensamma, lilla Hedvig och jag vågade
inte följa med, utan vi tog skjuts hit ut.
Grevinnans sked hakade upp sig någonstans
i luften, hennes ögon fastnade vid de tvenne
brottslingarna på ett knappast hovmässigt sätt.
Baronens färg blev tämligen hög. Men Stefan
tryckte Jennys hand under bordet, det gjorde
ont i såren hon fått av fockskot och öskar, och
smärtan gjorde henne lycklig. — Så fick
emellertid grevinnan i gång både sked och
konversation, och baron sporde gamle Eriksson
om Gullros hade kalvat ännu. En sked
skrapade hårt mot en tallrik.
Det sista krocketpartiet var spelat, tant Agata
hade sjungit den sista romansen, teet var
drucket på altanen mot sjön och lilla
fjädervagnen stod framkörd. Stefan hade erbjudit
sig att skjutsa systrarna Ahrman hem till
staden, men baron hade låtsat inte höra. Så
snart häst och vagn försvunnit nere i kröken
mot kvarnen, hade var och en gått till sitt,
men Stefan hade smugit sig ut att vandra
ensam på sommarnattens ljusa vägar.
Borta var denna ungdomens skräck att icke
bli älskad! Egentligen var han mest tacksam
för Rikens elakhet, hon hade bara sagt ut, det
alla snart måste veta. Att Jenny och han hörde
tillsammans. Var han inte myndig om knappa
två månader, och gjorde inte en myndig man
det han själv ville? ... Över gärdena flöt
silverdimma, i nordost hade himlen redan ljusnat
för nästa dag, men där ute i sjön levde ännu
vågbruset av den som varit.
Då baron satt på den spinkiga stolen under
sängkammarfönstret och drog av sig
resårkängorna, och grevinnan stred med hårdknuten
på underkjolsbanden, började hon ett viktigt
samtal:
— Det vore nog på tiden, att vår käre
Stefan kom bort från de här trakterna på något
år eller så. Han har gått för mycket hemma,
han måste ut och se sig om i världen. Det kan
bli farligt, det här.
— Du menar det där med flickan? ...
Baron tyckte ibland om att gå rakt på sak.
— Ja, rentut sagt. Inte bara för det där
i dag, men det är nog mycket som blivit
annorlunda på sista tiden, fastän vi inte märkt det.
Jag har blivit orolig. För bådas skull.
Leksystrar och lekbröder bör sluta leken i tid.
— Ja, ja. Det kan väl vara som du säger.
Visst borde han ut, gossen. Men reskassan? ...
Det är dåligt pris på ekvirke i år ... Hå hå,
ja ja. Stackars barn, för resten, men allt går
väl över med tiden.
Och medan han drog av sig byxorna under
tystnad tänkte han på att det var förbannat
sorgligt att vara gammal, att vara far, att dras
med ansvar. Att nästan ha slutat med livet...
Hon hade något över hela sig, det där lilla
kvinnobarnet.
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
