Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ THORÉN
Lilla Hedvig hade tryckt sig tätt intill Jenny,
där de satt bredvid varandra i den smala
vagnen; hjulen pressade sönder det torra
gruset i de djupa spåren, då hästen skrittade
i uppförsbackarna. Jenny hade aldrig förr
hört, att det lät som en vacker melodi, att det
kunde sjunga nere i en väg. Över de ljusa
fälten, som böljade långsamt kring steniga
holmar med orörliga ekar, levde ett skimmer
av både natt och dag. Det tätnade, det kom
henne nära, det var som hon sögs upp i det.
Det var samma skimmer som fanns kring
ynglingens ögon. Detta som ägde hennes liv ...
Hon var fullkomligt lycklig, hon önskade
ingenting. Men plötsligt böjde hon sig ner och
kysste sin lilla syster. Och lilla Hedvig måste
begripa att det varit en mycket märkvärdig
dag för Jenny, hon undrade om hon själv
någonsin skulle få vara med om en sådan.
Det hade troligen blivit nödvändigt att
handla.
Redan i veckan som kom tog baron pojken
med sig ut på morkulljakt. Och när de fått
ett par fåglar i väskan, slagit sig ner på en
kullfallen stam intill ängsmyren, fadern bjudit
sin store gosse på en klunk eller två ur
fältflaskan och de bitit i sina smörgåsar, började
baronen det svåra samtalet:
— Du vet att vi håller av dig, pojken min.
Men det är kanske på tiden att tala om vad
livet egentligen är. Att det inte är lek och
smek, utan mest jävelskap. Och att det enda
som kan hålla en man upprätt, är plikten och
äran. Det låter tusan så krystat, men jag tror
nästan det är sant.
— Ja visst, det har jag alltid förstått.
— Utmärkt, det bör en sann adelsman
göra .. . Alltså, det är din plikt att ärva den
här jorden och hålla ståten vid makt. Till det
fordras pengar, rent satans mycket pengar.
Men ser du, en fideikommissarie har inga
pengar. Folk kommer en gång att anse dig som
en jordadrott, en utsugare och fan vete vad,
men jag ska tala om för dig, min stackars påg,
att du kommer sannerligen inte att dra byxorna
av benen en endaste kväll utan att undra, hur
du ska få ihop slantarna till den sista ... I tio
år har jag vetat att taket varit dåligt på stora
lagårn, i tre år har virke legat hugget och
sågat, men förbanne mig, än har jag inte fått
ihop pengar till spik.
Fastän tonen var allvarsam nog, lyssnade
Stefan förstrött. När den tiden kom, skulle han
förstå sig lika bra på hushåll som någon.
— Nå, alltså gossen min. Baron hade fattat
tag om Stefans hand och i hans ansikte hade
kommit något som på en gång liknade blygsel,
avund och ömhet. En gång och kanske snart
nog får du ansvaret för allt det här, och du
ska hålla det hela gående och ta hand om en
hop folk, både av dina egna och en hop andra
ute i stugorna, tre gånger så många som
gården behöver, och ha förvaltare som stjäl. Det
blir inget nöje. Men det är din plikt. Du är
den ende. Du är den som ska skaffa nya tak
på byggnaderna här ... Med ett ord: du får
inte gifta dig fattigt, frälse eller ofrälse smäller
lika högt för mig, fastän inte för din kära mor
gunås...
Baron lyfte litet på högra läggen, tog sig
en klunk till och torkade ur mustascherna med
snusnäsduken.
Så, det hade kommit ändå, detta som hela
den här jakten var tillställd för, fastän han
försökt att inte tro det. Han hade allt märkt
något nytt i luften där hemma sedan den där
söndagen. Men var det inte frågan om plikten
och äran? Och Stefan såg sin far fast in
i ögonen och gav det enda svar han kunder
— Jag begriper alltsammans, pappa. Men
Jenny och jag hör ihop, vi tänker gifta oss
så snart hon blir myndig. . . Det finns väl
andra saker än jord.
— Kanske och kanske inte. Till en tid. Men
hur tror du att det kommer att kännas, då
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
