Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTON ÄR
skogsjobbarna kommer hit och låter yxan gå.
För resten, vad kan du? Hur ska du kunna
försörja henne? Nej, min gosse, det är inte
pliktens och ärans väg. Den är att stanna här
och göra färdigt det jag inte orkat med.
Stefan hade nog märkt att förfallet ökat på
gården, han hade nog sett att husen fått stå
omålade, och att endast sådant blivit gjort som
inte krävde pengar. Just i förra veckan hade
han upptäckt att de fyra joniska kolonnerna
kring huvudtrappan inte alls var av marmor
utan av målat trä, och han hade kunnat peta
ut stora murkna bitar ur dem ... Han visste
nog, att på Slingsö blev ingenting över sedan
alla munnarna fått sin matpotatis.
I grund och botten var Stefan rätt stolt att
vara adelsman, utan åthävor, men på ett både
djupt och romantiskt sätt. Skulle det alltså vara
hans ära och hans plikt att stanna här och
hejda förfallet? På snart sagt det enda sätt
som stod familjen till buds. Skulle han bli
tvungen att offra sitt liv? ... Det är en tanke
som ibland kan locka ungdomen.
Så var det väl också något annat, något
som han inte kunde kännas vid, därför att
det var så fult. En otäck aning hade huggit
tag i honom. Att det han hade fått höra
verkligen var några små kamratliga upplysningar
från en äldre till en yngre om detta, som kunde
vara det väsentliga här i livet. Ekonomien.
Och han hade blivit det en adelsman icke får
bli: Rädd.
När han gick hemåt var det som om själva
marken, där han kände nästan varje sten, varje
vresig rot, inte längre var sig alldeles lik. Det
gröna var ej grönt som förr och det bruna
inte brunt. Och för första gången tittade han
på ett träd för att undra, vad det kunde vara
värt på rot.
Kyrkoherde Ahrman inne i staden hade en
gång i världen varit barons informator, och
sedan Stefan varit nio år och ända tills han
tagit studenten, hade han under läsåret bott
i kyrkoherdens hem. Fastän där bara funnits
flickor hade han trivts bättre än i det stora,
kalla huset som kallades för slott. Stor och
kraftig var han, men nog en smula vek innerst,
och som andra barn hade han behövt någon
att fästa sig vid. Modern hade liksom varit för
fin för honom, han trodde att hon föraktade
honom för hans dåliga skolvett, och hon
brukade gräla upp honom för att han gärna
luktade stall.
Då han och Jenny varit små, hade de slagits,
olovandes sprungit på taken och stulit äpplen
tillsammans. Så flicka hon var och yngre
därtill, hade hon blivit hans vän, kanske hans
enda, fast han skämts för att visa det.
Grevinnan hade önskat att han inte skulle umgås med
borgarsönerna. Jenny hade varit tillräckligt
pojkaktig för att han skulle kunnat acceptera
henne som surrogat, då han varit liten, och för
att vänskapen skulle bli ännu roligare, då de
blev äldre. När de så hade träffats efter det
Stefan för första gången på tio år inte levat
sin vinter i prästgården, hade båda gripits av
förvirring.
Det hade varit brukligt att Jenny och någon
mer av de fem flickorna Ahrman sommaren
över bodde ute på Slingsö. Baron själv hade
alltid tyckt rysligt bra om den där flickan, som
på en gång var en lustig barnunge och en
varelse man kunde prata med nästan som en
vuxen. Grevinnan hade sitt nöje uti att lära
bort förnäm ton. Denna sommar blev det nu
inte så.
I stället satte sig grevinnan i landån och for
in för att dricka förmiddagste hos den snälla
pastorskan, vilken hon behandlade med
respektfull nedlåtenhet. Som ett resultat av detta
samtal skickades Jenny långt in i landet för att
lära sig hushåll hos en moster. Men hur det
skulle bli med Stefans resa var icke bestämt
ännu, det berodde av priset på ekvirke och
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
