Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Om möjligheten av en kristen diktkonst i modern tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
eller sällheter som väntade den bortgångne hade
för Dante och hans tid alldeles samma
verklig-hetskvalitet som för oss de biologiska
processerna och den fysiska döden. När Dante talade
om dessa ämnen, menade han vad han sade och
visste dessutom, att han blev tagen på orden.
Det är visserligen riktigt, att hans dikt hade
flera betydelsedimensioner, men den
uppfattades likväl i första hand och ville i första
hand uppfattas efter bokstaven, som ett
reportage, ett sakligt detalj måleri av scener ur livet,
låt vara ett annat liv än det gemenliga och
välbekanta. Det rådde alltså enighet mellan
diktaren och samtiden, han kunde påräkna en
adekvat resonans, och utan denna levande
enighet, denna ömsesidighet, denna polaritet mellan
ett genis ingivelse och kultursfärens
förbereddhet, hade ”Den gudomliga komedien” aldrig
blivit vad den blev: det stora, universella,
objektivt giltiga kristna mästerverket. Hur kan
man veta detta? Jo, av den anledningen, att
den högsta dikten, den typiska, den hållbara,
alltid bygger på föreställningar, vilka besitta
vad man lämpligen kan rubricera som
existentialitet, icke på lösliga fantasmer och
individuella hallucinationer. Och vad är kriteriet på
en föreställnings existentialitet, sådant ordet
här brukas? Icke dess faktiska sanningshalt,
dess vetenskapliga oangriplighet, utan det
förhållandet att den existerar som levande
psykologisk realitet inom en kultursfär och en
tids-miljö. Den dikt som bygger på dylika
föreställningar erhåller en art av substans, av
verklighetstyngd, av kroppslig påtaglighet, som
består, även sedan föreställningarna såsom
sådana kanske förlorat sin giltighet och
upphört att hysas av någon.
Naturligtvis är den stora diktens väsen
ingalunda uttömt med detta, att man påpekar och
betonar dess tidsbundenhet och säger, att den
måste uttrycka sin epoks existentiella
föreställningar. Den vill icke bara uttrycka sin tid, den
vill också uppskaka och förvandla den. Den
innehåller alltid ett element av rörelse, något
överraskande, kanske förskräckande, något
ojämförligt, något fascinerande, något
individuellt. Men detta kommer icke till sin rätt, det
får ingen suggestionskraft, blir bara tomt
bisarreri och overklighet, om det icke har
något allmängiltigt, något objektivt, att
beglänsa med sitt sken och omgjuta med sin
demoniskt oroande atmosfär.
Om vi hålla fast vid detta, hur måste vi då
uppfatta den möderne kristne diktarens
situation? Kan han räkna på en levande resonans
hos tiden, på en sådan samverkan med sin
epok som är oundgänglig för den stora diktens
tillblivelse? Ha de kristna trosbilderna eller
åtminstone några av dem alltjämt karaktären
av existentiella föreställningar? Om detta icke
är fallet, synes hans belägenhet hopplös. Hans
dikt måste bli oväsentlig och skugglik, vilka
hans personliga förutsättningar än må vara,
och även om han icke saknar ett auditorium
av försenade kristna, och även om han slipper
vittna uteslutande för molnet och vinden, kan
detta lika litet som hans personliga tro ersätta
den mystiska kraftkälla vilken upprinner ur
vissheten att tala med tidens egen röst.
Kanhända bör det framhållas, att jag med
tidsbundenhet icke menar någon tidsenlighet
i vulgär bemärkelse. Diktarens samförstånd
med sin epok är icke samförståndet med
ögonblickets flyktiga ytfenomen utan med de
kosmiska krafter vilka dana tidsåldrar och
kulturer. Dessa krafter kunna, såsom fallet var
under medeltiden, manifesteras i
föreställningar, som ha den officiellt erkända
sanningens karaktär, men också i tankar och
tankebilder, som föra ett hemligare liv, kanske
stå under odium, tyckas undanskjutna och
undertryckta men förråda sin aktualitet genom
den irritation, den ivrande häftighet, den
känslostorm de framkalla, så ofta de åberopas.
Låt oss emellertid anta, att de kristna
trosbilderna mistat sin existentialitet. Vad betyda
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
