Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Om möjligheten av en kristen diktkonst i modern tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÖJLIGHETEN AV EN KRISTEN DIKTKONST
den som absolut, för alla och under alla
omständigheter giltig, då få vi också medge (om
nu våra tidigare påståenden stämma med
verkligheten), att den ålägger varje diktare, som
blivit kristen, att krossa sitt instrument och
upphöra att vara diktare. Är det bara vår
obotfärdighet, vår njutningslystnad och vår
bristande redlighet som uppresa sig mot denna
konsekvens? Eller förhåller det sig till
äventyrs så att vi här befinna oss på ett område,
där särskilda lagar råda, eller där lagarna
blivit upphävda eller delvis upphävda eller
tvetydiga, så att de både gälla och icke gälla?
Kan det icke hända, att den stora
gudoms-planen verkligen förutsätter eller kanske
rättare förväntar, att några skola utsätta sig för
särskilda andliga risker, att några skola
vedervåga det dyrbaraste för att upphämta ur
avgrunden de sammansatta klanger och de
sällsamma genklanger som också det kristna
diktverket behöver och omöjligt kan umbära. Och
för övrigt: kan man icke påstå, att även
demonvärlden, det vill säga den produktiva
(dit man naturligtvis icke får räkna det usla
och sataniska), är en sida av gudomsväsendet,
den sida nämligen som vi bävande beteckna
som ”den bortvända”, denna dunklets region,
till vars natur och helighet det hör att vara
”förbjuden” och som aldrig kan bli ”tillåten”
utan att samtidigt mista sin egenart, upplösas
och försvinna, denna musikens urkälla, dit den
skapande diktaren har att bege sig, dit han
har skyldighet men icke rättighet att bege sig,
och dit han beger sig, icke med något fri- och
lejdebrev, utan på eget personligt ansvar,
medveten både om de faror han löper och den
förbrytelse han begår men i sin olydnad mot
lagarna lydig mot den avlägsnare, den
övergripande lagbundenhet, den hemligare
gudoms-vilja för vilken han känner sig som redskap.
Besläktad med problemet om
demonvärldens betydelse för dikten är frågan om
diktarens ensamhet och spörsmålet, huruvida denna
ensamhet kan förenas med det kristna kravet
på osjälvisk gemenskap. Den diktande
processen begär och förutsätter ensamheten, icke
bara som yttre ram och arbetsbetingelse, utan
även som väsenskvalitet hos det diktande
subjektet. Detta är ofrånkomligt. Låt vara att
diktaren uttrycker sin tid och gestaltar tidens
existentiella föreställningar, han lever ändå
samtidigt och måste leva inom en trollcirkel
av slutenhet. Detta förhållande lösgör honom
visserligen icke som människa ur komplexet
av mänskliga bindningar och får under inga
omständigheter brukas som ursäkt för
plikt-förgätenhet och känsloanarki; men det ställer
honom likväl utanför den radikalt öppna, den
otvetydiga gemenskapen och förlänar hans
tillvaro och situation en prägel av försåtligt
dubbelliv. Detta är ofrånkomligt. Ty dikten är
visserligen uttryck och vädjan, den har
tvivels-utan den uppriktiga bekännelsens funktion
men betecknar samtidigt någonting annat,
nämligen omskrivning och undanflykt,
främlingskap och förklädnad, förhemligande och
mystifikation. Och uppgåve den, kunde den uppge
denna sin dubbelnatur, bleve den enkel, direkt
och oförtydlig, då skulle den också mista sin
fascination, sin skimrande lockelse och sin
konstverkan. Detta är ofrånkomligt.
Det finnes emellertid också andra
omständigheter, som verka, att diktarskapet ur kristen
synpunkt kan te sig misstänkt nog. Hur är
det, kan den kristne diktaren någonsin veta,
kan han veta med den rätta, djupa
trygghetskänslan, att den tro han omfattar och försvarar
är en verklig tro, att det icke är ur fantasien
den hämtar sin egentliga intensitet, att den
icke bara är en fantasitro, genomglödgad av
eldig spekulation och kanske förvillande lik den
verkliga fromheten utan även något annat och
mer: en åtbörd av själen som totalitet, ett den
samlade personlighetens ödmjuka knäfall,
förpliktande hela hans människoskap? Här råder
verkligen för den kristne diktarens del ett både
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
