Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Om möjligheten av en kristen diktkonst i modern tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
kunskapsteoretiskt och moraliskt dilemma, eget
för honom och sammanhängande med hela
hans psykologiska konstitution, en art av
osäkerhet, som kan locka honom att önska
befrielse från sitt kall, från allt dess väsen,
för att kunna uppnå en mindre oviss, enklare
och klarare relation till sitt trosproblem. Men
icke bara detta, även farhågorna för den
religiösa övertygelsens varaktighet och bestånd
kunna motivera samma önskan. Det ligger
nämligen i diktandets natur att förbruka sitt
upplevelsematerial, att låta det upptagas och
förtäras, restlöst konsumeras av verket, så att
av det emotionella stoffet till sist kanske
ingenting annat återstår för det verkliga livet än
aska, lava och grå förmörkelse. Men då är ju
den diktande processen livsfarlig, då innebär
den ett dödligt hot mot diktarens kristna tro
och religiösa upplevelse. Bör han utsätta sig
också för denna fara? Bör han icke snarare
undfly hela denna syndiga alkemi, detta
ödesdigra bemödande att transsubstantiera till dikt
sitt kristna livs realistiska problem och
praktiska postulat?
Hur den kristne författaren ställer sig till
detta alternativ och till diktarskapets
vanskligheter överhuvud, det är den andra av de
frågor på vilkas lösning det beror om en
kristen dikt kommer att bli verklighet i
nutiden. Dikt är dikt, och vill man skapa kristen
dikt, måste man lyda de lagar som gälla för
diktarskapet. Den diktare som blivit kristen
har sålunda endast dessa två möjligheter: han
kan välja att slutgiltigt förstummas för att
därigenom rädda sin religiösa integritet, och
han kan medvetet gå in under de risker
diktandet medför. Vilken av dessa vägar som är
den rätta kan avgöras och bestämmas endast
från fall till fall, nämligen av varje enskild
diktare och hans samvete. När Tolstoy övergav
konstens giftiga skenliv, handlade han förvisso
som han måste och borde. Men också den
kristne diktare som beslutar att förbli dikten
trogen handlar som han måste och bör. Och
han har mycket goda grunder för sitt beslut.
Han kan peka på värdet och vikten av en
kristen litteratur och mena, att dessa äro större
än värdet och vikten av diktarens egen andliga
trygghet. Men framför allt kan han hänvisa
till det mystiska faktum som kallas ”ledning”.
Få, kanske inga människor ha en säkrare
ledning än diktaren, då han nås av diktens
imperativ, fastän i övrigt så mycken tvekande
ovisshet vidlåder just hans livsform. Denna
ledning har skenbart en instinktiv och
tvångs-mässig natur (men endast skenbart, ty den
utesluter honom ingalunda ur valets, ansvarets
och den sedliga frihetens rike) och kan synas
jämförlig med den som driver ulven att jaga
och varje djurhona att beskydda sin avkomma.
Den säger honom med övertygande auktoritet,
att han lyder Gud, när han lyder sin genius.
Till vilka djup, vilka dunkelheter den än för
honom, måste han på ett hemlighetsfullt vis
känna sig bärgad och tillvaratagen under dess
hägn. Men är det så, då måste han också
fortsätta sin väg utan att förvillas av farhågor, de
må vara än så berättigade, eller av de
anvisningar som lämnas av andra, kanske av
bekymrade kristna meningsfränder, som i den bästa
avsikt vilja binda honom under hänsyn,
ovidkommande för diktarskapet och oförenliga med
den diktande processens villkor.
Jag har behandlat det uppställda problemet
ur tvenne, som det förefaller mig, centrala
synpunkter: tidens förbereddhet, det vill säga de
kristna trosbildernas existentialitet, och
diktarskapets förhållande till det kristna livet. Men
också en annan fråga är av betydelse. Vad kan
kristendomen tänkas skänka dikten som dikt?
Den förnyelse kristendomen kan och måste
innebära för dikten skulle jag vilja uttrycka
sålunda: Den kan och måste införa i nutidens
väl huvudsakligen passivt psykologiserande
litteratur ett sedligt dramatiskt element, en vind
från de stora pliktkollisionernas, samvetslivets,
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
