Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Om möjligheten av en kristen diktkonst i modern tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÖJLIGHETEN AV EN KRISTEN DIKTKONST
den metafysisk-moraliska avgörelsens vidder.
Naturligtvis menar jag icke, att känslan av
ansvar och förpliktelse är något som
företrädesvis tillhör och utmärker den kristna människan,
och att hedningen såsom sådan skulle vara
mindre naturligt rättrådig och samvetsöm. Det
vore förvisso en dåraktig tro. Vad som
kännetecknar den kristna upplevelsen är emellertid
detta: att den ställer det mänskliga ansvaret
naket under evigheten, under den andliga
domen, att den förnimmer viljandets, det onda
eller goda uppsåtets metafysiska ödeshalt och
syndens transcendens. Det är detta som ger
den kristna samvetskampen det livsfarliga
allvar och den våldsamma dramatik som
verkligen borde ha utsikter att kunna revolutionera
den jämförelsevis stillastående nutidsdikten, att
radikalt förändra dess väsen, icke bara vad
idéinnehållet, värdeskalorna, livsstämningen och
livsdagern beträffar, utan även i anseende till
dess formala struktur och språkliga dynamik.
Naturligtvis kan ingen på förhand beskrivande
dröja vid denna formens nygestaltning, man
kan endast dunkelt föreställa sig dess art,
riktning och tendens under vissa för omvändelsens
drama och det sannskyldiga (icke det
vane-mässigt idylliska) kristna livet betecknande
termer såsom nykterhet och realism, spänning,
stränghet och fj ärrglans. Förändringen lär
visserligen knappast uppenbara sig oförmedlat
(den måste troligen föregås av många trevande
ansatser, experiment och misslyckanden) men
kan, när förutsättningarna finnas, likväl med
säkerhet förväntas, därför att all livskvalitet,
all inre verklighet, oavlåtligt åstundar att
manifestera sig, icke bara som direkt bekännelse,
utan även som bild och form, åskådlig liknelse
och gestalt.
Men frågan om kristendomens potentiella
betydelse för dikten har också en annan
aspekt. Kristendomen, sådan den förefinnes
i världen som tro och liv, mänsklig och
övermänsklig ordning, lärobyggnad och metafysik,
sakramental praxis, mysterium och väg,
symbolisk bildklädnad och mytologi (alltså icke
endast som evangelisk förkunnelse utan som
historisk vordenhet över huvud, som ett
tidernas jätteverk) har i sig upptagit och
omfattar för närvarande mänsklighetens hela
religiösa erfarenhet. Magistralast uppenbarad i
katolicismens synkretistiska kosmos med sin
märkliga förening av kristusefterföljelse och
kristusövervinnelse, upplåter den för oss den
enda gångbara vägen tillbaka till urkällorna
och urbilderna, de biblisk-evangeliska likaväl
som de för- och utomkristna. Härav följer för
diktens vidkommande, att den aldrig kan uppnå
den sannskyldiga kontakt med mänsklighetens
urvisioner som är den egentliga, den stora
ingivelsens förutsättning utan att öppna och med
vördnadsfulla händer sluta bakom sig
kristendomens portar.
Och härmed är den djupaste grunden
bortryckt för den invändning som mången
kanhända reser mot min tankegång. Visserligen
har den som enkelt påstående sin givna sanning
men är likväl avgjort missvisande i detta
sammanhang som polemiskt argument. Det är den
satsen, att samtidsdikten mycket väl kan
religiöst fördjupas utan att för detta ändamål
behöva träda i något förhållande till gällande
trosläror, att kulturmänniskans världsupplevelse
kan avstå till och med från gudsbegreppet och
ändå ha den äkta religiositetens kännetecken.
Detta är obestridligt; det kan omöjligt
förnekas, att det finnes en helig bävan utan all
dogmatisk bundenhet, en art av ateistisk
fromhet, en gudlös oändlighetsmystik.
Naturalismens kosmos med sin blinda orsakskedja och
sin majestätiska ändamålslöshet fyller oss icke
bara med fasa utan även med svindlande
högkänsla, kanske också med ödmjuk resignation
och föremålslös andakt. Men frågar man sig,
hur detta är möjligt, hur ett gudlöst universum
kan framkalla en känsla av religiös vördnad, av
grandios melankoli, av drömmande ödmjukhet
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
