Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOEANSSON
VÄGEN
TILL NYKÖPING
Den dag, Henrik och Rya-Rya hade bestämt
sig för att vandra in till Nyköping och köpa
ringar, hade randats fullkomligt stilla. Lite
dimma på morgonen hade visserligen lättat.
Dimman hängde dock kvar i luften och gav
åt landskapet en egendomlig, ullig stillhet. Det
var en av de allra sista dagarna i september.
Det var en lördag.
Henrik hade kommit ut ur stathuset en
stund i förväg. Han gick dock icke in till
Rya-Ryas föräldrar för att hämta henne. I stället
tog han sig en tur först över backarna, sedan
en bit ned i allén, till slut upp på stora
landsvägen. Rya-Rya fick upphinna honom där.
— Jag tyckte det var onödigt att lysa på
så tydligt, att det var något i görningen,
därför gick jag före ... Jag hade ju också kunnat
skaffa en skjuts, så vi fått åka.
Rya-Rya var nöjd. Aldrig var en människa
så bra, som när hon var död, men heller aldrig
så dålig, som när hon skulle till att gifta sig.
Statlängans fönster hade ändå vassa ögon. Det
var bra att de inte väckte så mycket uppseende.
— Det är ju bara lite över en mil också.
Vi går, avgjorde hon. Slipper det bli något
prat, att vi slår på stort.
Henrik hade dagen till ära klätt sig i
lågskor och gråa byxor. Hon såg att han var
en aning hjulbent, när han var klädd på det
viset. Det kunde bero på att byxorna var för
smala och långa. Han skulle inte låta sy sig
så smala byxor en annan gång. Han hade
vega-mössan som vanligt skjuten på nacken, och
det såg ut som om han ämnat vissla, ifall han
hade kunnat det för de fyra felande
framtän-dernas skull. Rya-Rya själv hade tagit på sig
ett rödrutigt blusliv av flanell, då det i alla
fall närmade sig hösten. Yllekoftan bar hon
tills vidare på armen.
De började gå jämsides, lätt framåtböjda
— landsbornas vanliga gång.
När de kommit ett stycke från herrgården,
blev allt nymodigare för Rya-Rya, som sällan
var ute på sådana långvägar. Hon började
också se sig omkring. På marsklandet ut mot
kusthållet såg vassarna kring insjövikarna ut
som ett sädesfält, även de. Mittibland
lövskogen på andra sidan en obetydlig insjö fanns
en karg barrskogsglänta. Framför den stod
barrskogen i små holmar. På de tättgnagda
fårbackarna syntes stenrösen, som hon i skolan
fått lära sig var skeppssättningar. På de gröna
annväxtvallarna gick korna. De flesta var
bondkor utan adel, men där fanns också en
och annan med rak rygg, nykalvad, så att
mjölken redan nu, ett par timmar efter
ut-släppningen om morgonen, rann om juvret.
Hon var van vid herrgårdskorna och var rätt
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
