Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN TILL NYKÖPING
som fångat blicken, gick Rya-Rya alltjämt med
det gulröda bladet i nypan.
Plötsligt fick Henrik lust att skryta.
— Går du och plockar opp löv från vägen?
frågade han. Går du och bär med dej löv?
Nej, nu stundar andra tider! Tror du inte att
du kommer att få annat än några löv att bära
i fickorna med hem? Eller hur?
— Får jag? frågade Rya-Rya ödmjukt.
Henrik knäade och liksom satte sig. Han
hade slagit sig på knäet mitt under gången.
Han skrattade högljutt och slog sig på knäet
en andra gång.
— Du gitter böja dej ner för ett löv...
Nej, nu jädrar! Nu är du min flicka, förstår
du. I dag ska vi prova ringar och både ett och
annat. Nej sannerligen. Det var det tokigaste
jag har sett!
— Var kommer jag att få allt det ifrån?
frågade Rya-Rya försagd. Hon ville gärna
fråga om för att locka honom till några
utfästelser.
— Av mej!
— Det räcker väl inte till allt... Vi ska
inte köpa nåt onödigt.
— Jag ska visa, att det räcker.
— Bara ringarna är dyra. Så är det en del,
som är viktigt, som jag har tänkt på. Sen får
vi ta allt det andra, som det kommer.
— Tyst du, sade Henrik litet stucken. Han
fortsatte ännu en halv fjärdingsväg med att
skryta om allt, som Rya-Rya skulle få, dubbla
tjocka ringar, tyger, uppsats med kar att ställa
på hyllan ovanför spisen, köksgrejor förstås,
och ett par tjog andra ting.
Hon började redan känna igen vissa tonfall
hos Henrik, som sår sig själva likt molla i en
mänskas tal. Hon visste att skrytet upprepats
flera gånger tidigare på herrgården, om också
inte för henne. Hon visste mycket, som han
sagt att de skulle ha, som hon fått höra av
andra. Det fanns någonting i detta sätt, att
gå till andra med en sak först och sedan sent
omsider omnämna den för henne, som hon inte
kunde gilla. Bättre då att inte alls säga det åt
någon, tänkte hon. Nu var hon dock så
långtifrån olycklig, att hon inte länge tänkte på
några förebråelser. Hon hade sin blivande man
med sig. De hade tagit dagen fri och hade lov
att gå här. Han tänkte trots allt på henne. De
kunde rådslå om vad de skulle köpa, när det
väl en gång var så dags. Barnet, som hon bar
inom sig, skulle få en far, det var mycket nog
för henne. Rya-Rya var så långtifrån olycklig,
att hon smått skämdes för sig själv. Hon hade
ingen rätt att klaga just nu. Det som var skryt
var skryt, det sorn redan hänt hade hänt, och
tids nog kunde de rådgöra om det andra. Det
som verkligen var, var ändå nog för henne.
Vägen, som återstod in till staden, led
förbluffande fort...
De kom fram bakom en bergknalle, och så
låg plötsligt staden där! Nyss hade det bara
varit slätten, så hade det varit skog en sträcka,
men nu låg staden där i alla fall på slätten.
Hus i dungar, ett par torn, efter en stund
stensatta gator, stadens labyrinter ... De var inne
i Nyköping.
Denna dag i Nyköping blev för Rya-Rya
trots allt mycket av det, som hon hade drömt
om. Hon hade sin blivande man med sig, och
de kunde hela dagen gå omkring och småprata
om det, som de ansåg sig ha råd att köpa.
Henrik var inte heller så bortkommen. Här
kom det bättre till pass, att han kunde sätta
näsan i vädret. Han lät sig inte trampas på
tårna av någon.
De stora husen rymde beskäftigt folk, som
sprang ut och in i butikerna som om de alla
hade ytterst viktiga saker och ting att uträtta.
Det var helt annorlunda än hemma på godset,
där man ungefär visste vad var och en tog sig
för. Här visste man det inte. Här gick det
säkert också att bluffa. Många uträttade säkert
inte ett skvatt. Rya-Rya fann Henriks
uppträdande riktigt. Hon beslöt sig att heller inte
3. — B. L. M. 1939. VIII.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
