Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
falla i farstun för allt hon såg. Då var det
bättre att behålla en viss misstro mot allt
glittret.
Rya-Rya hade varit inne i staden flera
gånger förr, men aldrig under förhållanden
som påminde om denna gång. Nu kom något
av den värdighet en kvinna känner över att
vara gift, eller åtminstone nära målet, och
gjorde insteg hos henne. Hon beslöt sig för
att hålla på ett slags fruvärdighet. Gentemot
Henrik skulle hon förhålla sig så blygsam som
möjligt. Det var inte så lätt att upprätthålla
denna dubbla attityd.
— Vad här finns mycket! Det är för andra
än en annan, det! sade hon också nästan
genast till Henrik.
Henrik fortsatte att skryta. Han lät sig inte
dämpas ned.
— Det finns ju ett och annat, sade han,
säj ifrån vad du vill ha.
Det var som om han på en och samma gång
skulle ha velat förringa Nyköping som stad
och låta den lysa framför hennes ögon med
allt det, som han där inne kunde köpa åt
henne.
— Ringarna först! sade hon hårt. Hon hade
väl i hemlighet tänkt, att hon skulle vara mera
gift, mera fru, när de sedan tillsammans gick
omkring i butikerna, ifall ringarna först var
beställda.
Likväl skämdes hon strax efteråt. Hon
skämdes för att hon på allt sätt nu klamrade
sig fast om sitt äktenskap med Henrik ... Var
fanns nu hennes stora drömmar, som hon haft
som ung flicka? Försvarslös inför Henriks
svek ville hon som kvinna framför allt annat
nu värna om sin livsfrukt. Så ville hon så fort
som möjligt ha ringarna!
Henrik hade ingenting märkt. När Rya-Rya
för att blanda bort korten och få det beska
tonfallets smak ur munnen frågade, om det
fanns fisk i ån, sade han likgiltigt:
— Det går väl en och annan rutten panka
här och var och nippar ...
Han fortsatte med att förringa staden. Han
spottade ned i ån, där alar och lindar
gulnande bugade sig mot vattnet.
Rya-Rya blev genast mycket gladare. Så
pendlade hennes själstillstånd hela denna dag
mellan glädje och en besvärlig, insmygande
oro. Det, som Henrik med sin manliga
fyrkantighet ej ens märkt, stannade kvar i
Rya-Ryas minne. För första gången hade en kall
vind från framtiden kommit krypande henne
till mötes ur septemberdiset.
Över den tysta ån, på besvärande gatstenar,
rörde sig Rya-Rya och Henrik mot den smyckade
Västra Storgatan, där allt mellan himmel och
jord fanns att köpa för pengar. Fattiga går
i butiker, där man inte behöver tala så mycket.
I de stora butikerna, där nyanserna i språket är
många som skillnaden mellan varornas
kvalitet, känner de sig främmande och bortkomna.
Henrik gjorde det, trots allt sitt skryt, men
ännu mera Rya-Rya.
— Här är en stor affär, sade Henrik och
pekade på en glasplatta, som sträckte sig under
hela skyltfönstret. ”18 & 23 karat” stod att
läsa. Det fanns så många ringar innanför, att
hela det väldiga fönstret såg ut som en
flodstrand, beströdd med guld.
— Nej, vi går in i en mindre ... Där är nog
billigare... Rya-Rya kastade en hastig blick
på vänstra handen, som rödfnasig stack fram
under koftan.
— Inte för det gör något. Men du kanske
har rätt i det, sade Henrik.
De gick in i en mindre butik.
Det tycktes inte alls vara billigare. I vart
fall kom de till tals om sitt ärende utan
många ord.
Henrik gick fram och ställde sig bredbent
vid disken. Rya-Rya höll sig ett par steg
bakom honom.
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
