Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN TILL NYKÖPING
— Det ska vara riktigt guld, sade Henrik.
Tjocka åt henne där.
Rya-Ryas hjärta svällde av stolthet. Hon var
så långtifrån olycklig. Framför henne stod
hennes blivande man, hennes barns far, och
tänkte på henne. Han såg ordentligt efter så
att hon skulle få sitt. ”Ringen som du gav
mig ...” hette det. Mannen gav först flickan
en ring. Sedan kunde hon ge honom.
Men Henrik överträffade sig själv genom
det han sade. Han ställde också dessa stora
krav på ringarna åt henne. Nu dansade det
åter runt för Rya-Ryas ögon. Denna gång var
det av lycka. Hon höll sig i bakgrunden, här
behövde hon inte längre tränga sig fram för
att det skulle synas, att hon var med.
Uppmärksamheten riktades ändå först på henne.
Hon tog ett steg mot disken och sträckte
fram sitt finger för mått.
— Ta nu mått ordentligt, sade Henrik.
Den pipinetta damen, som expedierade,
måste böja sig ned, måste riktigt lägga
man-ken till.
— Det ska stå Henrik i den. Och så datum
för i dag.
Rya-Rya nickade sällt. Henrik tyckte kanske
inte, att han hade fått den rätta snärten på
sina order. Han tilläde:
— Men det ska vara ringar, som det är
något med, annars betalar vi dom inte. Det
finns många ställen för sånt här i stan.
Flickan bakom disken lovade allt vad tygen
höll. Till och med Henrik syntes bli övertygad.
Han sade avrundande:
— Vi såg utanpå, att det här var ett fint
ställe. Det var därför som vi kom hit!
Rya-Rya tyckte inte hon behövde säga så
mycket. Henrik skötte beställningen med skärpt
vaksamhet.
— Nu ska jag be att vi får en ring åt
honom där, sade Rya-Rya, när hon äntligen
provat ut sina ringar. Den ska vara av bästa
sort. Räck fram handen, Henrik!
Nu provade Henrik ring. Han kunde inte
låta bli att behandla flickan, som stod i
butiken, litet överlägset. Han räckte på skämt fram
högra handen. När hon rättade honom, log
han. Mustaschen krusades på ett högmodigt
sätt över munnen med de felande
framtän-derna.
— Det blir väl ask till? frågade han. Den
lilla vaddasken, som ringen kunde ligga i när
den inte användes, lekte honom i hågen.
— Det blir en sån här ask, sade
expeditrisen. Hon visade en ask med guldsnitt.
Henrik tog asken från flickan, synade den
och stack ned ett lillfinger i den rosafärgade
vadden. Han godkände asken.
Det var en besvikelse att de inte kunde få
ringarna med sig hem om kvällen. Det hade
de kanske kunnat få, om de gått in i en stor
butik. Nu måste ringarna skickas bort åt ett
annat håll för att graveras. Det kunde ta två
dagar. Det kunde också gå fortare. Nu var de
i alla fall här och de hade bestämt sig. Det
var ingenting mera att göra med beställningen.
De kontrollerade det genom att fråga och
betala. Allt var i sin rätta ordning, och de fick
firmans kvitto på, att de hade fullgjort sin
skyldighet.
— Ni glömmer väl inte att det ska vara
askar till? sade Henrik än en gång i dörrn.
Han bekymrade sig så mycket för det,
Henrik. Det lät som om asken varit det
viktigaste av alltsammans.
Rya-Rya log i smyg åt flickan vid disken,
men tordes inte visa Henrik det. När de kom
ut på gatan igen, överraskade hon sig själv
med att undra över, att det hela inte varit
ändå märkvärdigare än det varit. Solen sken
litet. Annars var stan sig lik.
När de kom ut på gatan, var Henrik som
förändrad. Han var inte riktigt nöjd med
bemötandet de fått inne i butiken. Han kastade
ett grovt skällsord efter flickan, som tagit mått
på ringarna.
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
