Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
Rya-Rya behövde en stund på sig för att
förstå anledningen. Henrik hade inte så mycket
pengar, som han låtit påskina. Mycket
slumpades bort i butikerna, men ringar slumpades
inte bort. Ringarna hade blivit dyrare än han
tänkt.
”Guldpriset hade stigit”, som flickan där
inne sagt. Hur guldpriset kunde stiga, förstod
hon inte riktigt. Guld var ju nästan detsamma
som pengar ... Han hade slagit igen dörrn
hårt efter sig, när han gick.
— Dom skulle ha för sitt guldpris! sade
han. Dom bara roffar en. Det gör dom överallt.
— Det där förstår inte vanligt folk, sade
Rya-Rya.
På gatan stod Henrik rådvill. Nu var skrytet
borta. Han hade sjunkit ihop, vegamössan höll
han i tankspriddhet kvar i handen. Rya-Rya
kände sig högtidlig alltjämt och ville inte gjuta
olja på elden. Hon kände det nästan som hon
kommit från sin vigsel.
— Dom tjänar mera på en sån där ring än
en annan tjänar på en hel månad, sade Henrik
bittert.
Rya-Rya var inte på långt när så bekymrad.
Hon hade pengar själv.
— Låt oss inte tänka på det mera nu. Nu
ska vi ut och handla, sade hon och tog honom
i armen. Sätt på dig mössan! Kom, så går vi.
I rösten hade hon åter fått ett ömt tonfall,
som om hon försökt trösta ett missnöjt barn.
Hon tog Henrik i armen och fick honom
med sig bort från dörren. Hon fann det ett
slag besynnerligt, att alla ringarna låg kvar
i fönstret. Det kändes på något sätt tomt
— som om de inga ringar hade köpt.
De gav sig ut i staden för att se i
skyltfönstren, rådgöra om saker och ting, köpa ett
och annat till det gemensamma hemmet. Det
de nu sade var och en för sig gällde dem båda.
Det den ena gjorde gällde bägge. Ansvaret var
överlastat på den andra, så länge den andra
var med. Men det ställde också större ansvar
för vart råd, som man gav, för varje villkor,
som ställdes. Man stod inte längre till svars
bara inför sig själv.
De stora ögonblick, när Rya-Ryas
kvinnodröm skulle förverkligas, hade kommit.
Nu stannade hon med samma betagenhet
framför alla dessa fullproppade
småstads-fönster med nyttighetsartiklar, som i de flesta
fall hade ett stänk av färg eller en blomma
av lyx över sig, alla dessa kaffeserviser med
kanna, blommiga koppar med guldkant kring
brädden, puddingformar av bleckplåt med
sinnrika mönster, kaffesilar, saltsär,
kryddupp-satser med namn på orientaliska och dyra
kryddor, utan så stor tillämpning i statarköket,
vaser i alla möjliga stilar och storlekar,
hyll-remsbuntar, ståltrådsarbeten som vispar,
grytunderlägg, klädhängare, krokar . . . Här fanns
det, allt detta, som någon gång köptes till ett
hem och sedan stannade i hemmet, där det
beskådades av små barnaögon som det
sällsammaste av alla underverk, till dess barnen
blev stora och själva satte bo av liknande saker
och ting. En ny kull småttingar skulle då
betrakta underverken.
Nu var det vackra knappar i ett fönster.
Nu var det yllekoftor. Nu var det syltburkar.
Det var knubbiga syltburkar, och hon kunde
inte slita sig ifrån fönstret med syltburkar.
Rya-Rya stod och tänkte på, om hon skulle
få tid till att gå i skogen och plocka några
bär någon gång... Allt blev stilla omkring
henne, fastän hon stod på en gata och folk
trampade runtomkring. Hon märkte inte
Henrik. Det hade blivit så tyst, som det bara kan
vara i den stora skogen om eftersommarn. Nu
befann Rya-Rya sig i bärskog ...
— Jag ska ta och köpa mej ett par
syltburkar, sade hon, när Henrik ville att de skulle
gå. Jag tar och gör det på hemvägen.
Hon tänkte nyktert, att hon nog skulle få
någon tid över till att gå ut och plocka bär,
bara barnet blev litet större.
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
