Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN TILL NYKÖPING
Än var det vaxduk till köksbordet, en på
en meters bredd, blårutig eller vit, som de
skulle komma att äta på i många och långa
år framåt. Hon ställde redan i tankarna fram
koppar på vaxduken. Grannkvinnor kom över
för att prata bort en stund ... På en bakgrund
av framtiden såg hon hela bilden av köket,
med fällbordet, fuchsiorna i fönstret, den
blårutiga vaxduken, på vilken hon ställde fram
koppar med guldrand. Än var det två lufter
gardiner, korta trådgardiner till köket och
längre till kammarn, samt stänger och ringar
till gardinerna. Mestadels ville hon bara se på
föremålen. Här och var köpte hon något.
Rya-Rya hade med en blandning av stolthet och
förlägenhet tagit fram en liten tygbörs, hon
fått av modern. Nu köpte hon för egna pengar.
Henrik var som förändrad. Han följde
moloken med. När Rya-Rya stannade
framför ett hörnfönster, där man skyltade med
röd flanell, stack han dock fram med en
oförskämdhet.
— Jag förstår inte, varför man ska ha så
mycket kläder under, när man ändå tar av
dom, sade han.
Rya-Rya gick bort till ett fönster med
leksaker.
— Kan du förstå, ett helt fönster med bara
leksaker? sade hon och visade honom.
— Det är för tidigt än, sade Henrik buttert.
De gick vidare, men Henrik var förändrad.
Nu var allt skrytet från landsvägen försvunnet.
Han såg sig alltmera smalögd omkring.
Rya-Rya förstod, att han började få långsamt. Hon
kunde kanske inte heller begära, att han skulle
ha samma glupande intresse för att betrakta
och jämföra alla dessa föremål, med vilka
merendels kvinnor handskades.
I en porslinsaffär gick de in och köpte
krydduppsatsen, som han lovat henne. Han
betalade den. Men han gjorde detta på ett
sätt, som gjorde, att hon helst skulle önskat
sig inte få någon krydduppsats.
— Tunga don, den här får man släpa armen
ur led på ...
— Ska jag bära den? Den är ömtålig.
— Tror du inte jag kan bära den, fast den
är ömtålig?
Han envisades att bära paketet med
krydduppsatsen, och hon trodde det var därför, att
han köpt den åt henne. Han ämnade kanske
överlämna den på något sätt, när de kom hem.
Endast i en butik, där de köpte lakansväv,
lyste Henrik upp litet. Hon gick före in i
butiken med lakansväv. Han följde litet slokörad
efter. Hon frågade, om de hade ”Fasanens”
lakansväv. Den skulle vara kyprad. Det
utspann sig ett helt långt samtal om lakansväv.
Henrik blev en smula intresserad.
— Det där förstår jag mig egentligen inte
på, sade Henrik.
— Kyprat är för att det skall vara starkare.
— Det tål vid det, sade Henrik.
— Kypringen kan man se på de här
ränderna.
— På det viset, sade Henrik och lade
ansiktet tätt intill väven.
— Oblekt skulle det vara. Finns det kyprat
i oblekt? frågade Rya-Rya en äldre man, som
stod för affären.
— Det där får du sköta om ensammen, sade
Henrik med en blick på karlen. Han hade i alla
fall varit med en stund.
Rya-Rya gick nu en stund framåt intensivt
upp i bedömningen av de olika slags väv, som
lades fram till hennes beskådande.
Klockan dångade tolv i ett par av stans
kyrktorn, när Henrik förde frågan på tal. Just då
kom hon ihåg, att Henrik haft svårt att gå
förbi ett ställe, där det suttit folk och druckit
öl. Hon visste också i förväg, att klockan tolv
skulle stans krogar öppnas. Det hade hon hört
talas om på åkrarna under arbetet. Där hade
stans krogar varit så avlägsna, att hon inte
ens tänkt på dem som fullt verkliga. Här
fanns de.
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
