Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vägen till Nyköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
— Skulle vi inte ha en bit mat i oss?
frågade Henrik plötsligt. Han kontrollerade nu
fullt öppet tiden på sin egen klocka, som han
endast sneglat på tidigare.
Rya-Rya blev inte överraskad. Hon hade
till och med i förväg tänkt ut en plan. ”Vill
han gå och ta mig med på Det fina, som finns
på andra botten, så följer jag honom, men vill
han gå där nere, där fyllegubbarna sitter, så
ger jag honom en vink om det opassande
genom att säga, att jag inte följer med”, hade
hon räknat ut i förväg.
— Man hinner knappt tänka på sånt en
sån här dag, sade Rya-Rya trevande.
—• Prat! Mat måste en väl ha.
— Det kunde kanske räcka med kaffe? sade
hon alltjämt på försök.
— Nu pratar du väl tokerier? Tror du inte
en ska unna sej äta. Hit med några paket, så
går vi!
Rya-Rya beslöt sig för att följa med ett
stycke, så långt, att hon fick klart för sig hur
han menade det skulle bli. Henrik bar
krydd-uppsatsen, medan hon bar de flesta småpaketen
själv. Han tog ett knippe paket till, som var
hopfästade med ett snöre. Dem bar han över
axeln i form av en pyngel.
De gick lätt framåtböjda förbi ett par tre
tvärgator och kom fram till krogen. Henrik
gick förbi uppgången till andra våningens mest
ansedda avdelning. Han gjorde sig beredd att
gå före in på den vanliga krogen.
— Jag tror jag åtrar mig, sade Rya-Rya.
Gå du ensam... Jag går medan och tittar
i butiker.
— Prat! sade Henrik. Följ du med!
Hon var stucken, man han märkte det inte.
— Jag går inte med dit in ... Vi möts på
Brassermanns gård, när du blir färdig.
Henrik stod och vacklade framför dörrn.
Inifrån hördes röster.
-— Det var baddarn till att vara envis. Du
kommer väl inte till stan så ofta.
— Det är just för det, sade Rya-Rya.
Henrik stod fortfarande och vacklade. Han
visste inte riktigt, hur han skulle bete sig. Men
doften av krogen drog honom till sig som
doften av en kycklingbur en rävhona.
— Gå du, och skynda på! sade Rya-Rya
med en sårad underton i rösten.
— Jag får väl gå ensammen då ...
Henrik gick ensam in på krogen utan att
ta det hela allvarligare, medan Rya-Rya
fortsatte med paket på bägge armar ut i staden.
Nu kunde hon gå hur sakta hon önskade. Hon
stannade vid vart fönster och såg in i det.
Inne i den ekboaserade kroglokalen stötte
Henrik nästan genast på Ville, en före detta
statare, som slutat på ett av granngodsen för
ett par år tillbaka och nu gick på varjehanda
påhugg inne i den stora staden. Henrik fick
slå sig ned vid hans bord. De blev där sittande
att prata. Henrik var stolt över att träffa på
bekanta. Han blev snart generös och storordig.
Det kom en annan, som påstods gå och sopa
torget i Nyköping. Han sällade sig till dem.
De blev sittande alla tre tillsammans.
— Jag håller liksom på och gifter mig. Det
här är en krydduppsats, sade Henrik till Ville,
medan gatsoparn lyssnade.
Gatsoparn var en gentleman. Han reste sig
och lyckönskade. Henrik satte ned paketet med
en skräll.
Ville blev genast intresserad. Henrik hann
knappt se på de till brösthöjd ekboaserade
väggarna, golvet av svartochvitrutiga
viktoria-plattor, tavlan med en som i plåt utklippt örn,
flygande över ett upprört hav — allt saker
och ting som han tänkte ha i minnet ifall det
hemma blev diskussion om huruvida han
verkligen varit här — förrän han fick lust att
skryta för de andra.
Ville undrade om han fått tag på någon
flicka, som han också kände till. När han fick
höra vem det var fråga om, tycktes han inte
ha ord nog starka för sin beundran.
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
