Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: F. García Lorca, spansk poet - Anmälda böcker - Lorca, F. García, Lament for the Death of a Bullfighter - Lorca, F. García, Poems
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
hade han dock tid att tänka på döden, att
besinna livets tragiska innebörd. Denna böjelse
låg djupt hos honom och det var väl den som
hjälpte honom att få ett allt fastare grepp om
sina båda väsentligaste uttrycksmedel: lyriken
och dramatiken.
Ett stycke om insekter, som uppfördes i
Madrid 1920, utgjorde Lorcas debut. Senare
skrev han några lyckade farser, byggda på
folkliga motiv, och 1933 kom den första och
mest bekanta av hans tre tragedier, ”Bodas
de Sangre” (Blodsbröllop). Han återgick där
till den klassiska trageditypen, med våldsamma
konflikter mellan elementära passioner, halvt
symboliska till sin innebörd och klädda i
Lorcas diamantglittrande vers. Som dramatiker
synes han dock inte ha hunnit utveckla sig
fullt i nivå med sina möjligheter. Det gjorde
han däremot som lyriker.
Efter ett par mera trevande, symboliskt
hållna diktsamlingar slog Lorca sitt stora slag
med ”Romancero Gitano” 1928, den
berömdaste av moderna spanska diktböcker. Det är
den passionerade andalusiska folksången, cante
hondo, och den ännu vildare andalusiska
zige-narsången, cante jlamenco, som Lorca där
förvandlat till konstmedveten poesi. Han har tagit
upp en enkel, folklig spansk versform, cuarteta,
en åttastavig vers med assonanser i stället för
rim, samma form som användes i de medeltida
balladerna om kriget mot morerna. Det
folkligt spanska elementet framträder mycket starkt
i Lorcas dikter, inte bara i den utomordentligt
spänstiga rytmiska inspirationen, utan även
i livssynens förtvivlat romantiska desperation,
i de blodmättade färgerna, i den laddade
lakonismen, i själva motiven och gestalterna.
Men samtidigt har Lorca satt in alla sina
resurser som modern skald av hög konstnärlig
medvetenhet: han har intensifierat, stiliserat,
komplicerat. Rent surrealistiska
sammanknyt-ningar av bild och tanke har införts mitt i den
kristalliska klarheten utan att grumla den. Det
konkretaste verklighetsmaterial uppfyller denna
poesi samtidigt som den är dränkt i ett
egenartat, intensivt ljus, ett genomträngande
månsken, en silverne fosforescering. Och dess ton
är glasklingande, hård och torrhetsig, en ton
så spansk som kastanjetternas och gitarrens.
I dessa zigenarballader har Lorca inkarnerat
sig i zigenargestalt med alla sina hetaste
instinkter. Zigenaren, på en gång frihetens kung
och samhällets offer, kämpar alltid våldsamt
med sig själv. Fatalistisk och heroisk låter han
sig ödeläggas av konflikten mellan sina
passioners värld och verklighetens. Han blir hos
Lorca till en halvt mytologisk varelse,
företrädare för drömmen och poesien, för
kärleks-driften och dödsmystiken. Han kastar sin
släng-kappsskugga mot upplysta murar, hans kniv
blixtrar i nattmörkret, han utgjuter
rubin-lysande blod på marken. Han är den primitive
Don Juan som för en annans hustru ner till
flodstranden och gör en fördjupning i jorden
åt hennes hårknut, medan ”en horisont av
hundar skäller i fjärran”. Han kommer
”svart-muskig som den gröna månen” på vägen till
Sevilla, skär av citroner och kastar dem i
vattnet tills det förvandlas till guld; men
van-släktad i sin lyriska fredlighet låter han
poliserna gripa sig utan att förvandla dem till
”en fontän av blod”. En annan gång är han
själva vinden som likt en grön satyr, naken,
”med flammande tungor”, förföljer flickan med
tamburinen, oskuldens pergamentmåne. Och
i en av balladerna har zigenarens
verklighets-konflikt tagit gestalt av civilgardets överfall på
zigenarnas stad, en ”stad av mysk och smärta,
med torn av kanel”. Civilgardisterna kommer
på svarta hästar, med kapporna fläckade av
bläck och vax, med ”huvudskålar av bly för
att inte gråta”, och utbreder där de drar fram
”tystnad av mörkt gummi och fruktan likt fin
sand”. ”En illa sårad hingst knackade på alla
dörrar”; ”danserskor utan höfter grät vid sina
speglar”; ”klockorna upphörde att slå och
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
