Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker - Anmälda böcker - Lichtenberg, G. C., Aphorismen, Briefe, Schriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR MAURUS FONTANA
behag och det bitande vettet hos Lichtenberg.
Han fattade inte att de samtida tyskarna i så
hög grad försummade denne skriftställare.
Lichtenberg är aforistiker, men han åsyftar
och träffar alltid det generella, och aldrig
hefattar sig hans sarkasm med det ytliga löjet,
;alltid öppnar han med sitt skratt andliga
perspektiv och sammanhang. Han hatade som
pesten den litteratur som bara härrör sig ur
ilitteratur, och han fann att nuförtiden gjorde
itre poänger och en lögn strax en författare.
Själv var han motsatsen därtill, ty hans
reflexion med dess laddning av poänger gick
alltid nya och egna vägar och hade alltid
sanningen som mål. Han var en stor
genom-skådare, men han hade i lika hög grad hjärta,
<och detta gör läsningen av honom till ett av
de mest lönande och fängslande företag man
kan tänka sig. Urvalet har sammanställts av
Paul Requadt med skarp blick för det
väsentliga hos Lichtenberg och är försett med en
klok inledning.
Bettina von Arnims sällsamma hjärta möta
vi i volymen ”Bettina schaut, erlebt,
ver-kündet”. Urvalet ur hennes verk har
ombesörjts av Richard Benz, en av de bästa
kännarna av den tyska romantiken. Boken har
utgivits hos R. Piper & Co. i München.
Bettina har blivit berömd genom Goethes
”Brevväxling med ett barn”, men därvid har man
nästan glömt bort hennes egen person: hennes
glöd och hennes mognad, hennes entusiasm
och hennes tro på mänsklighetens genius. Hur
strömmar det inte och porlar, då Bettina talar!
Här möter man ofta en hänryckt sibyllas ton
och ett djupt moderligt och älskande
kvinnohjärtas credo, ett hjärta som är troget sig
självt, medan det besjälar världen. Vilken
känslans givmildhet och generositet! Och hur
ljus och full av musik blir inte världen därav!
Den som möter Bettina sådan som hon visar
sig i detta på grundval av hennes egna ord
sammanställda, besjälade självporträtt, skall
trots all samtida förvirring och nöd åter med
tillförsikt betrakta tidens böljegång, ty han har
här konfronterats med människan, som inte
kan gå under och vars återuppståndelse sker
i en stor själ.
In i en kämpande värld träder man vid
läsningen av brevväxlingen mellan George och
Hofmannsthal, som nu utgivits av Robert
Boehringer, Basel, på Georg Bondis förlag,
som tidigare utgivit verk av George och hans
krets samt ”Blätter für die Kunst”.
Förbindelsen mellan de båda diktarna, som var på
sitt sätt blivit representativa för sin epok,
började år 1891. George var då tjugutre år
gammal; Hofmannsthal, som omstrålades av
tidig berömmelse tack vare sin lyrik,
publicerad under pseudonymen ”Loris”, var nätt
och jämnt adertonårig. Vänskapen fick ett
hastigt och definitivt slut på våren 1906. Ingen
av dem sökte sedan återuppta förbindelsen.
Inte ens då Hofmannsthal dog bröt George
tystnaden kring den förskjutne vännen från
det förflutna. Det såg ut som om de aldrig
känt varandra. Ändock lyckades ingen av dem
någonsin frigöra sig från den andre, och den
kamp som utmärkte denna från början tragiskt
beskuggade vänskap tillfogade dem båda svåra
sår, som aldrig borde åstadkommits. George
med sin stränga tukt, Hofmannsthal, denne
helt i färger och musik försjunkne unge
diktare, tycktes söka varandra som man söker
sitt komplement, och just därför måste de fly
varandra och bli fiender. Efter alla brytningar
och avogheter, som till sina yttre anledningar
voro nästan löjligt små men som i själva
verket voro vulkaniska utbrott av det
kärleks-hat som uppstod på grund av deras själars
alltför stora närhet till varandra, försökte de
ideligen slå en brygga från själ till själ; och
ideligen brast denna brygga för den allra
ringaste belastning. Deras brev visa med
förfärande tydlighet att ingen av dem hade
skulden till denna ovänskap. Också i sitt hat
för
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
