Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker - Anmälda böcker - Kiefer, Otto, Kaiser und Kaiserinnen von Bysanz - Pfandl, Ludwig, Philipp II - Zülch, W. K., Der historische Grünewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
där i de enskilda kapitlen — medger det
symboliska. Boken är uppbyggd som en bysantinsk
mosaik: den ena brokiga stenskärvan intill den
andra. Och därmed förblir Schäfer i sin hjältes
tidsstil.
Bysans’ hela vidsträckta, i dess mäktighet
och betydelse ofta mycket underskattade, slutna
värld finner man i verket ”Kaiser und
Kaise-rinnen von Bysanz” av Otto Kiefer (Reimar
Hobbing, Berlin). Författaren förverkligar sin
avsikt att ge det gamla Bysans’ kulturhistoria,
därigenom att han låter de förefintliga
källorna själva tala och därigenom att han ordnar
det av forskningen bearbetade stoffet, som
emellertid tidigare begränsats till experternas
skrå, på så sätt att det också kan tala till en
bredare publik. Detta syfte uppnår
samlingsverket fullkomligt: det ställer för ögonen ett
brokigt och omfattande panorama över Bysans,
dess människor och drivkrafter, dess triumf
och undergång.
Okänt och missförstått som Bysans är också
det herravälde som en tid sträckte sig ut från
Spanien över Västerlandet. Att bringa klarhet
i dessa förlorade eller med avsikt förstörda
sammanhang är historikern Ludwig Pfandls
mål i hans stort anlagda, till källorna gående
och grundliga verk ”Philipp II” (Georg D. W.
Callwey, München). Pfandl ger verkligen, som
han lovar i en underrubrik till sin bok, en
rundmålning av ett människoliv och en epok.
Redan under sin livstid anklagades Filip II
av politiska motståndare för tre mord, ett
mordförsök, tvegifte, incestuöst förhållande
och äktenskapsbrott. Om också
historieforskningen har förklarat många av dessa
anklagelser för falska ha fördomarna dock stått
kvar, inte minst därför att också diktarna ha
målat honom i de svartaste färger: Schiller,
Chénier, Alfieri, Verhaeren, Nunez de Arce.
Först en av de nyare diktarna har låtit honom
vederfaras en smula rättvisa och sopat bort
lagret av historiskt kolportage från bilden av
Filip II som människa och härskare:
Ferdinand Bruckner i sin Elisabethtragedi. Ludwig
Pfandls framställning stöder sig också på en
alldeles utomordentlig kännedom om spansk
historia och kultur och dessutom på den
moderna psykologiens rön. Så träder ett nytt,
överraskande och utan tvivel sant porträtt
i dagen av den mest missförstådde av alla
europeiska härskare. Pfandl visar oss i Filip II
inte bara en seg och egensinnig bevarare av
det bestående utan också en räddare och
uppe-hållare av stora, i europeisk mening livsviktiga
och till sin existens hotade värden. Den blick
som vi under Pfandls ledning få kasta in
i denne konungs själ och historia innesluter
Spanien självt.
Som ett komplement till detta historieverk
uppfattar man Phaidoneditionen av Greco
(George Allen & Unwin, London). Om också
Filip II och Greco skildes åt, höra de likväl
tillsammans i fråga om sin tros hänryckning,
i föraktet för det verkliga till förmån för det
öververkliga inom oss. Greco upptäcktes först
av vår tid. Krönet på våra ansträngningar att
förstå Greco betecknar denna Phaidonupplaga
med dess 245 reproduktioner, däribland hundra
detaljstudier.
I andligt såväl som i historiskt avseende
hör den gåtfulle Grünewald samman med
Greco. Bägge ha också haft gemensamma öden
genom den århundraden långa glömska, vari
de råkade. Nu har W. K. ZÜLCH företagit sig
att i ett grundläggande verk, ”Der historische
Grünewald — Mathis Gothardt Neithardt”
(F. Bruckmann, München) besvara frågan: Vem
är mästaren till altaret i Isenheim? Zülch har
genomforskat alla arkiv och kommit till den
slutsatsen att mästaren hette Mathis Neithardt,
han som senare också kallade sig Gothardt.
Dessutom avslöjar Zülch i och med målaren
Mathis’ öde också tragedien hos en konstnär,
ur vars händer den motsträviga tiden slog
verktyget: det är fråga om året 1525, det
evange
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
