Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bergman, Bo, Gamla gudar, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Gamla gudar
BO BERGMAN: Gamla gudar. Bonniers. 6: 50.
Bo Bergmans lyrik — denna sparsamt
flödande men kristallklara åder i svensk
nitton-hundratalsdikt — har utan tvivel mottagit mer
än ett utländskt tillflöde (från Heine framför
allt, men också från Baudelaire och les
Par-nassiens), men vid en överblick faller det sig
ändå inte svårt att framhäva dess genuint
svenska drag. Dess vemodigt sordinerade ton
är något, som vi förbinda med kanske
framför allt uppsvenskt lynne. Och denna frasfria,
med det osmyckade ordets makt egendomligt
gripande lyriks signatur är i första hand dess
svenska, dess nordiska frihetsart. Friheten är
dess livsluft, dess conditio sine qua non. Det
kan vara skäl i att understryka den saken
just nu.
Världsmedborgarandan, väktartj änsten i
frihetens republik, har kanske aldrig kommit så
starkt till uttryck hos Bo Bergman som i hans
senaste diktsamling, ”Gamla gudar”, men
samtidigt inte heller denna diktnings svenska art
och linje.
Bo Bergmans liberala patos tar sig uttryck
i både lovsång och sirventes; och lovsången
gäller ”Frihetsordet”. Det är sannerligen inte
i oträngt mål en diktare i dessa tider formar
versrader som dessa:
Skam är det tal som ej är ärligt,
vidrigt är packets marknadsskrål
— men härligt, härligt
de frias tungomål.
Låt oss skydda det än och ära det
mitt i tidernas skumrasktag.
Mod och klarhet må bära det,
sanning nära det,
tro beskära det
styrka till tålamod, kraft till slag.
Frihet, giv oss vårt dagliga
bröd i dag.
Om detta är levande ord, är det humana
patos, som dikterat poemen till några av
mänsklighetens heroer inte mindre levande.
”Gamla gudar” formar sig till en
diktarhyll-ning till atenska ideal i en tid, då Sparta har
högsäsong. Det har hos Bo Bergman alltid
funnits ett stycke av en hjältedyrkare i sann
mening. Till dem han hyllar i denna
diktsamling höra Rembrandt, Erasmus Rotterdamus
och Strindberg, och bland dessa dikter stannar
man kanske längst inför det inspirerade poemet
till Erasmus med dess etsande och ypperligt
karakteriserande inledningsstrof:
Därute väsnades en värld. Han slog
igen sin dörr för det fördömda skrålet.
Hans levnad var latin; men när han dog,
dog han på modersmålet.
Satirens vapen hanterar den åldrande
diktaren med samma verve som tidigare; och det
saknas ju sannerligen inte måltavlor för
pil-skytte. Tiden är i roten ond; diktaren vet det
men förlorar sig sällan eller aldrig i allmänna
lamentationer utan riktar sina sting mot
konkreta och skrämmande företeelser, såsom i
denna dikt med dess kraftiga upptakt:
Ett spökhus är Fausts land
och Nathan den vises vordet.
Där stryps i bål och brand
det gamla fria ordet.
Om hälften blott kunde tros,
så vore det nog och mera.
O, sköna medeltidsos!
O, heliga Abdera!
Tidens väldiga våg av lidanden och lidelser
har också avsatt den stora, djupa och
förlösande dikten ”Martyren”, denna diktsamlings
höjdpunkt och överhuvudtaget en av Bo Berg-
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
