Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bergman, Bo, Gamla gudar, anmäld av Johannes Edfelt - Edfelt, Johannes, Vintern är lång, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mans och därmed en av den nyare svenska
poesiens mästerstycken. Den är buren av en
stor furia, och dess ton går genom märg och
ben:
På hatets kokande vågor
har jag slungats upp och ner.
Jag är profet. Jag närs av lågor.
Jag ser vad ingen ser.
Den öppna himlen ser jag,
med tecknet på pannan ber jag,
hotar jag, jublar jag, ger jag
mitt liv för vad jag ser.
Säll den som döden förlossar
från förödmjukelsens lag.
Guds nåd är i stenen som krossar
min tinning en dag.
Som vilddjur vrålar hopen.
Välsignade vare ropen.
När blodig jag slängs i gropen,
då har jag vunnit mitt slag.
Ty blott det ord som betalas
med blod har frälsningsmakt,
och ingen kan hugsvalas
av vad en munfläkt sagt.
Men det i mig som är över
mig själv, jag vet det behöver
ett vittnesbörd, mitt liv behöver
min död i hån och förakt.
Så vill jag redo vara,
du kvalda själ, till din tröst.
Jag är en människa bara,
men jag skall bli en röst,
och röster kan ingen stena.
Det mörknar på världens arena.
En kväll förtvivlat allena
skall jag ropa i ditt bröst.
Denna den sjätte samlingen i Bo Bergmans
lyriska produktion skiljer sig i övrigt inte
mycket från hans första, ”Marionetterna”, av
år 1903. Skillnaden skulle då ligga i det
förhållandet, att denne man, som från början
etiketterades kylig ”skeptiker”, med åren allt
varmare kommit att bekänna sin tro på ”livets
lust att leva” och nu vet att prisa en svensk
sommardag som lyckans kulmen och livets
bästa gåva. Svartalverna i människans inre
göra sig visserligen alltjämt påminda, och
i miniatyrdikter med ett om modernistisk poesi
påminnande, subtilt och friskt anslag skildras
de mörka stundernas ångest och den
nattfågelskara, som evigt häckar i bröstkorgen. Men
helhetsintrycket blir ett annat och ljusare: det
är till sist det apolliniska som avgår med
segern. Johannes Edfelt
Tvedräkt och försoning
JOHANNES EDFELT: Vintern är lång.
Bonniers. 4: 25.
Johannes Edfelts diktning talar ofta — både
direkt och i symbolisk förklädnad — om
bitter splittring, skarp inre tvedräkt. ”Ormens
väsande och fågelns kvitter hör du ljuda vid
varandras sida” börjar en av de
metallham-rade stroferna i cykeln ”Purgatorium”. Ur så
oförmedlat karga motsatser pressas inga
blommande och skiftningsrika världar, men i
benådade stunder den rena, frälsande tonen och
den mystiska realitet som är tvedräkts
antites: försoning. Rening och försoning är två
sakrala ord som oemotståndligt tränger sig
fram när jag försöker karakterisera Edfelts
formstränga, dystra men ändå av paradoxalt
hopp genomlysta nya diktsamling ”Vintern är
lång”; jag tänker då mindre på dikternas
motiv och formuleringar än på samlingens
helhetskaraktär, dess hållning och inre musik.
Dikternas landskap kan synas mer bitterkalit
oförsonligt än någonsin. Med sträv och
fasci
nerande konst naglar skalden i ”Förnekelsens
dal” fast ett Infernolandskap, där sorkarna
dansar och livet vissnar ned och förtvinar för
en hemlig rötas gift:
Kallt skall en fattig änkas
skärv bespottas, i grav
kärlekens tårar sänkas,
renhetens hand huggas av
här vid förbistringens hav.
Här, där stjärnorna brista,
här, o moder, där eld
kväves, här i den sista
trakten av kylans däld
Själen vid påle är ställd.
Det är vad som återstår när människovärdet
till det yttersta har förnekats. Men en så extrem
upplevelse av förnekelsen innebär också att
man bejakar. Grundmotivet i Edfelts nya bok
är människan, till det yttersta hotad och vid
en gräns — dödsgräns eller födelsegräns. I
kärlekens gåtfulla, bräckliga under och i
gemenskapskänslan med de utstötta, med likars och
medresenärers lott, har Edfelts diktning haft
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
