Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edfelt, Johannes, Vintern är lång, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sina sparsamma men djupa värmekällor. Nu
ser han med mer visionära ögon på
människorna, ser människan, knappast anad och
ännu inte född till jorden och vorden kött,
bakom de groteska skepnader som han förut
har stirrat på i vämjelse. Sympatien är inte
längre fixerad till vissa slag av öden. Det är
karakteristiskt, att i ”Vintern är lång” är det
bara i en av dikterna, den besjälade och djupa
”Av all min kropp och själ”, som det är fråga
om man och kvinna. ”Se människan” är ett
skriftord som djupt har fattats och upplevts,
och så heter också en central dikt:
Människospillra, hur kan du blomma
här i en vildmarks barbari?
— Oidipus’ ögonhålor stå tomma.
Ännu ljuder lokastes skri.
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid föras som skändlig
boskap till mörker och slakthus bort?
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
— att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
Dikten har rytmisk anklang av den underbara
kärlekslyriken i ”Högmässa” — nu är det
människan som är föremål för ”dold kärlek,
sökande och utan rast”. En aftonstämning
råder ofta —• i den gåtfulla skymningens
renande och försonande ljus urskiljer blicken
vad som var grus och guld. Det är ibland
fråga om den trötta förintelsen, ett dömt släkte
slipar bilan för sin egen undergång; ibland om
nyfödelse, där döden är port till verkligheten.
Till och med vid synen av barbarisk
döds-bataljon under ödslig måne kan det komma en
doft av ”något annat”, och i bistert manliga
och hoppfulla strofer besjunger skalden den
nya varelse som skall födas inom oss, födas
ur tvedräkt, en försonare som är av denna
världen. Den sista avdelningen, ”Visioner”, har
lättare och ljusare tongångar än man är van
att finna hos Edfelt.
Johannes Edfelt är i sin lyrik mycket
hörsam mot den inre musiken; hans vers har en
slipning och jämvikt, i vilken den djupa, inte
växlande, grundtonen kan sorla och sjunga.
Men den musikaliska troheten upprätthålles
stundom på bekostnad av satsföljdens och
ordvalets otvungenhet. Inte alltid blir bilden så
osökt som i den suggestiva havsdikten:
Lyktornas glober immas,
vädja med mänsklig glans
under en vältrande dimmas
väldiga ögonfrans.
Edfelts val av metaforer är egenartat.
Bilderna förefaller ibland snarast som en sorts
heraldiska tecken och exklusivt
känslobetonade symboler, där den sensuella innebörden
är så förbleknad att en läsare med ett mera
direkt och omedelbart förhållande till
sinnevärlden förvirras: intrycket blir oorganiskt.
I Edfelts dikter uppfattar jag alltid helheten
och känslan, men detaljerna stör ibland. Så
är till exempel ”Världshistoria” en dystert
ståtlig dikt som fördärvas av en omöjlig
slutrad. Ett par andra förefaller mig otillåtligt
krystade. Givetvis eftersträvar diktaren inte
sällan att ge just ett oorganiskt, kaotiskt intryck
av det sinnesrubbade förloppet. Så i
inled-ningsdikten — modernistiskt innehåll i
regelmässig form kunde man säga. Ibland går
tankarna till ”Kriser och kransar”. Det finns en
viss inre frändskap både med det förskruvade
och förtätade i Birger Sjöbergs symbolvärld
och med de brustna fantasisynerna — ”Resa
i natten” till exempel, en rörande, mystikfylld
dikt med dödsaning. Det skulle säkert vara
givande med en stilistisk undersökning av
Edfelts ordval; jag har på känn att en sådan
skulle förklara en del drag som nu kan
distrahera.
Trots de omnämnda bristerna gör den nya
diktsamlingen ett starkt helhetsintryck genom
sitt allvar, den intressanta, närkommande
upplevelsen av tiden, sin andlighet och de förnäma
konstnärliga förtjänsterna. Dikter som
”Gåtfulla stund”, ”Av all min kropp och själ”,
”Förvandlingskonstnär”, ”Resa i drömmen”
och andra talar till vårt innersta och kommer
att återljuda inom oss i ensamma stunder. Till
sin innebörd är boken varken from eller ofrom,
varken kristen eller okristlig, men en
människas stämma. Hoppet om att människan, den
riktiga och adliga, en gång skall resa sig ur
förnedringen måste man visst hålla fast vid till
sitt yttersta andedrag! Johannes Edfelts sista
bok håller liv i den omistliga visionen, och det
är en andlig gärning i en tid, vars skändlighet
är så oerhörd, att människans förmåga att
härda ut ibland fyller oss med fasa.
Margit Abenius
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
