Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malm, Einar, Pejlingar, anmäld av Georg Svensson - Koch, Martin, Mauritz, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
trätt i förgrunden. Det festliga och
gripen-bergska hos forna dagars Einar Malm har
lämnat plats för hyllningar till vardagens
hårda id:
Blås, vardagsmorgon, åter klar
din tändande revelj!
Blott goda arbetsdar
ge ångesthjärtat helg.
Kälkdragarna, som kämpa sig fram över
bräckliga isar, arbetaren som ”sliter sig fram
genom livet som en sälskytt i bruten is”,
fyrskeppet som rider ut stormen vid sin
ankarkät-ting, den siste dragonen i sin fållbänk få vackra
orlovssedlar utskrivna, medan skärgårdens
inkräktare i form av sommargäster och turister
som vanligt få sina fiskar varma utan att det
gör nämnvärt intryck. Slagkraften är ej heller
särskilt betydande i de tidsdikter, som skrivits
under intryck av det förmörkade världsläget.
De i dessa dikter återkommande pacifistiska
tonfallen måste ju också klinga rätt hjälplösa
i dagar som dessa. Däremot är en aktuell
symboldikt som ”Tylens fyr” praktfull i sin
sten-stil:
Det svartnar om tingen;
i världsmörkrets brus
vrider den vingen
av forskande ljus
över sin sektor
av Kattegatt —
livets protektor
i dödens natt.
Dikten ingår i en avdelning
”Hallands-dikter”, som visar att skalden känsligt kan
reagera även för annan luft och natur än
hemmaterrängens. Samlingen avslutas med ett
par personligt kända avskedsdikter till
bortgångna vänner. Sådana recenserar man inte,
men man betyger gärna sin gripenhet inför
dem. Dessa och även andra i samlingen
ingående dikter övertyga en om att Einar Malm
bär inom sig fonder av ömhet som han ännu
ej haft modet att till fullo utnyttja i sin
diktning. Georg Svensson
Martin Koch redivivus
MARTIN KOCH: Mauritz. Bonniers. 5:75.
Den aldrig tillbörligt uppskattade författaren
av ”Arbetare”, ”Timmerdalen” och ”Guds
vackra värld” har under nära tjugo års tid
iakttagit så gott som fullständig tystnad. En
vän och beundrare av Martin Kochs diktning
hälsar därför en ny bok av hans hand som
en särskilt glädjande överraskning. ”Mauritz”
heter en liten volym, vari författaren samlat
ett antal löst hopfogade skisser om gossen och
ynglingen Mauritz Berg under dennes tjugo
första levnadsår. Nu förhåller det sig så med
den pojken, att han på äldre dagar kommit att
se ut som en vänlig jultomte, och att han med
andra ord är identisk med författaren själv,
såsom man kan förvissa sig om genom att till
jämförelse läsa en öppet självbiografisk skiss
av äldre datum, ”Innan jag började”.
Att novellistiskt skildra sitt forna alter ego
utan en skymt av vare sig uppror, melankoli
eller sentimentalitet är inte så vanligt bland
svenska författare. Men Martin Koch har gjort
det. Genom åren och allvaret har han bevarat
en fond av muntert spelmanshumör, som han
nu låtit flöda fritt kring en liten pigg och
försigkommen pojkvasker i Katarinabergen på
1890-talet. Eller kanske det glättiga lynnet hör
ihop med hans sorglustiga erfarenheter som
målarlärling, av vilka man här får några
roande glimtar. Målarna bruka ju både av sig
själva och andra betraktas som arbetarvärldens
sorglösa bohemer. Men först och sist beror
detta goda humör naturligtvis på att hans
barndom verkligen varit övervägande ljus och
lycklig, såsom han själv också annorstädes
bestyrkt. Inte ens det i dubbel bemärkelse
svarta året, då sjuåringen Murre höll på att
bli blind, var odelat dystert. Han hade ju sin
inbillning, och den skapade åt honom en
lekkamrat, som han alltid kunde prata och ha
trevligt med i mörkrummet. För övrigt förde
han genomgående det fantasibegåvade barnets
dubbelliv: ett overkligt och färglöst bland de
tråkiga vuxna, ett verkligt och spännande med
äventyr och hjältedåd när han var för sig
själv. Även en fattig stadspojke har ibland
släktingar på landet, där han kan bli vän med
hästarna, olovandes rida på dem eller mot
uttryckligt förbud bada i kvarndammen och
känna farans tjusning då strömmen suger
i fotterna och vill dra honom ned i virvlarna.
För att nu inte tala om allt annat rackartyg
av mer eller mindre oskyldigt slag som han
är med om.
Men av pojken blir en yngling, som föredrar
5. — B.L.M. 1939. VIII.
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
