Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Koch, Martin, Mauritz, anmäld av Holger Ahlenius - Ekelund, Vilhelm, Elpidi, anmäld av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
att säga ett vemodigt farväl till drömmen om
den vita mössan för att tjäna sitt eget bröd, och
som gör de första bittra erfarenheterna av
klassmotsättningarna. De skola härda honom och
komma honom att känna sin samhörighet med
arbetarna och deras rösträttskrav — den gamle
konstprofessorn och barnaårens skyddsängel,
den en gång så vänlige polisen, må sedan säga
vad de vilja. Ynglingen börjar också slå sina
lovar kring flickorna, lider sina första snöpliga
och svidande nederlag eller pratar för mycket
filosofi mellan kyssarna så att jäntan blir
otålig. I Oslo, där fadern dött sin ensamma
vandrardöd och sedan bestulits och plundrats,
hårdnar han till man, och då han under en
vådlig, fräsande segeltur avlagt sitt första
man-domsprov, vinner han också sin första
kvinno-famn, medan skogen ångar och havet slår mot
skärgårdsöns klippor.
Ingenting av allt detta är nytt eller djup-
sinnigt eller märkvärdigt. Men det är sällsynt
friskt och medryckande berättat, omstrålat
av älskvärt och skälmaktigt behag, sett med
ett vaket målaröga och återgivet med livfull
impressionism. ”Mauritz” vore väl inte en bok
av Martin Koch, om där inte skymtade ett
didaktiskt drag, om där inte stack fram en
liten pekpinne här och var. Dock är det aldrig
någon sträng etisk eller social pekpinne, såsom
i de stora och allvarliga verken, utan på sin
höjd en fryntligt farbroderlig pekpinne med
högst milda och allmänmänskliga lärdomar.
Och i nästa stund är detta borta: farbrodern
har förbytts i en författare, som ser på sitt
eget ungdomsjag med humor och frigjord
objektivitet, i en poet, som med finaste
små-konst fångat pojkårens äventyrsstämning över
tillvaron, ynglingaårens oro och det unga
kärlekslivets första ömtåliga skimmer.
Holger Ahlenius
Nya aforismer av Vilhelm Ekelund
VILHELM EKELUND: Elpidi.
Tryckeri-Aktiebolaget Demokraten, Hälsingborg.
6:—.
Titeln på Vilhelm Ekelunds senaste arbete
är dativformen av det grekiska ordet elpis och
betyder alltså ”åt hoppet”. Det är liksom alla
Ekelunds böcker under de tre sista decennierna
en samling aforismer, tryckt i 1 000 exemplar,
varav 200 numrerade.
Möjligen vore det bäst att begränsa en
anmälan av boken till dessa neutrala och
strängt sakliga uppgifter. Ett är i varje fall
säkert — allt vad en anmälare därutöver kan
säga om boken skall av den lilla men
exklusiva krets, där man anser sig skyldig varje rad
av Vilhelm Ekelund — antingen man nu
förstår den eller ej — den mest oreserverade
beundran, kallas brackigt och filiströst. Man
bör därvid tillägga, att ansvaret för denna
något kuriösa ekelundskult för ingen del faller
på Ekelund själv. Ganska säkert lämnar honom
kritikernas beröm eller klander lika iskall, ty
han lever i en värld långt bortom allt detta.
Det är med honom som med de fyra sällsamma
skepnader, som Malmberg en gång diktat om:
De äro helt sitt eget mått
och kunna icke nås av ont och gott.
Därtill vittna icke minst de självanalyserande
betraktelser, som avsluta hans senaste bok och
i mitt tycke utgöra dess intressantaste parti, om
en förnäm och manlig försynthet, som
ingenting har med falsk blygsamhet att skaffa utan
kommer av klar insikt om eget värde och egen
begränsning.
Ekelund, som en gång — Gud allena vet av
vilken besynnerlig anledning — fick sig åsatt
klichén ”proletärdiktare”, är den mest
isolerade företeelsen i den svenska litteraturen av
i dag. Isolationen bör inte föranleda några som
helst lamentationer över oförstående kritiker
och dåliga läsare, ty den är helt och hållet
självförvållad. Ekelund har själv så velat, och
han har nått sitt mål. Men aldrig har man känt
denna isolation så starkt som i ”Elpidi”. Det
berättas om Heraklit från Efesos, som grekerna
kallade ”den dunkle”, att han gömde sitt verk
i Artemis’ tempel för att rädda det undan
profana blickar. Ekelund gömmer sina innersta
hemligheter, sina subtilaste rön i själens värld,
i ett slags chifferspråk, till vilket få torde äga
nyckeln. Det kan finnas mycket legitima skäl
för en sådan hållning, mycket antagbara
grunder, varför en författare helt enkelt icke vill
bli förstådd av andra än dem han räknar som
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
