Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ekelund, Vilhelm, Elpidi, anmäld av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sina rätta läsare. De djupaste och väsentligaste
sanningarna kunna icke föras till torgs; de
äro, som Nietzsche säger, ”icke gjorda för
långa öron”. Det vanliga, mänskliga språket
är ett för grovt instrument för att uttrycka
dem. Mystikerna, som försökt uttrycka sina
erfarenheter från själens lönnligaste rum, ha
därför av denna världen oftast aktats som
dårar. Slutligen ligger i det gåtfulla,
orakelmässiga uttryckssättet en lockelse för läsaren
till självverksamhet, en stimulans för en äkta
upptäckarglädje. Dunkelhet är visserligen lika
litet någon borgen för djup som galenskap för
snille, men det äkta djupet kan dock aldrig
förneka sin släktskap med dunklet lika litet
som det äkta geniet med den gudomliga
dårskapen.
Envar läsare må själv se till vad han kan
få ut ur och tillgodogöra sig i Ekelunds senaste
bok. För egen del kan jag blott vittna om att
där finns mycket, som för mig är komplett
obegripligt, en besynnerlig
ordsammanställning, varmed jag icke förmår förbinda någon
mening; mycket, vars innebörd jag åtminstone
tror mig ana, och mycket, som synes mig både
fattbart uttryckt och djupt tänkt. Det som för
mig är obegripligt kan naturligtvis för andra
vara ord av djup och väsentlig innebörd.
Säkert är emellertid, att boken ställer oerhörda
krav på läsaren. Detta redan i rent yttre
mening. Han måste till exempel vara väl
hemmastadd i grekiska. Ekelund citerar ofta
grekisk lyrik utan översättning — väl emedan
han anser de grekiska orden omöjliga att
återge med svenska. Läsaren måste vidare vara
utomordentligt väl förtrogen med de tyska
klassikerna, om han skall få någon mening
i de lätta anspelningar, som Ekelund så ofta
gör på dem. Han måste överhuvud äga en
beläsenhet i klassisk litteratur, som i våra
dagar torde få anses ovanlig. Han får icke låta
sig irriteras av den underliga stilkonst, som
Ekelund till eget bruk utvecklat och som i hans
sista bok kulminerar i ett språk, som stundom
förefaller bisarrt och groteskt. När Ekelund
talar om ”katholiskt” får läsaren icke tro, att
han menar ”katolskt”; han menar helt enkelt
vad ordet betyder på grekiska: något, som har
kontakt med det hela. Däremot vågar jag inte
med bestämdhet avgöra, vad Ekelund menar
med till exempel ”judmänniskor” eller ”jud-
kultur”. Troligen ungefär detsamma som
”kulturliberaler” och ”kulturliberalism” — men
varför dra in judarna i detta sammanhang?
Det finns många sådana besynnerligheter. Jag
tar till exempel tämligen på måfå ett ställe som
detta: ”Det öppna och hela och raka: att —
såsom en förolyckad — hava kommit till
urskilj andets makt däruti! Av Eris’ nåde, varda
en varseblivande; såsom den märkte — en
ut-märkare.” Stilistiskt sett är det ganska typiskt.
Eller detta: ”Goethe har anat och vetat,
kanske aldrig så, om dessa ting — som då han
gått vid Beethovens sida.” Man frågar sig, om
det är med avsikt eller av vårdslöshet, som
orden här fogats samman på ett sätt, som
skulle komma en modersmålslärare att slita
håret av förtvivlan. Har Ekelund gått så långt
in i sin ensamhet, att han glömt bort de
vanliga dödligas sätt att uttrycka sig? Eller vill
han markera ett ”distansens patos” i
förhållande till all den ”litteratur” han så djupt
föraktar ända därhän, att han vägrar acceptera
de vanliga grammatiska normerna, liksom han
envisas med ett stavsätt, som bortlades i
Sverige för trettio år sedan?
Men lämnom dessa som sagt otvivelaktigt
högst filiströsa spekulationer! Även den, som
åtminstone i förhållande till den senaste fasen
av Ekelunds författarskap måste anse sig stå
på hedningarnas förgård, kan nås av sådana
klanger från soltemplet, som kommer honom
att stanna och lyssna. ”Idyllens hela ädla
väsen — dess storhet — ligger i det
fullkomliga genomskådandet av det lögnfulla av i
världens ögon stort.” Konfronterat med den
satsen blir det mesta, som sagts både för och
emot idyllen, platt och banalt. Eller vilken fin
och slående reflexion är icke denna: ”Från
och med det ögonblick man vet (själviskt vet),
att man är till nytta för mänskligheten, är man
till ingen nytta alls för mänskligheten.” Eller
denna: ”Den som ratar den billiga hämnden
och alltjämt bygger denna smak, han skall
omsider komma till den ljus-smak, där man
ratar — hämnd.” Eller: ”Det som finast manar
fram kan vara oansenligt.” Eller: ”Det är det
sanna slavsinnets kännemärke att hysa misstro
till var dygd, som är en dygd av
nödvändighet ... Som om det vore något så extra billigt,
lättexekverat, att göra en dygd av
nödvändigheten! Det är det äventyrligaste livet har att
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
