Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ekelund, Vilhelm, Elpidi, anmäld av Alf Ahlberg - Mann, Thomas, Josef i Egypten, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bjuda en människa. Endast de dristigaste ha
vågat anförtro sig åt denna labyrint och sådant
Theseus-sinne.”
Man skulle kunna fortsätta med sådana citat
mycket länge. Andra skulle helt visst ur boken
plocka fram annat, som säger dem mera.
Någon ”bok” i vanlig mening är för övrigt
”Elpidi” ej. Ekelund anför på ett ställe ett ord
av Swedenborg: ”Ty när andar komma till en
människa, inträda de alltid i hennes minne,
och uppväcka därifrån de ting som passa för
dem.” Som med dessa andar är det med
Ekelunds egna aforismer. Vad de förmå uppväcka
hos läsaren, beror på vad slags instrument han
själv är. Det beror ytterst på hans egen
förmåga av återerinring. Alf Ahlberg
Josef i Egypten
THOMAS MANN: Josef i Egypten.
Översättning av Bertil Malmberg. Bonniers.
9: 50.
Med ”Josef i Egypten” har Thomas Mann
hunnit till den tredje och tills vidare sista
volymen i sin stora bibliska roman. Den behandlar
dock endast Josefs nedstigande i Egypten och
lämnar honom just som han kastats i fängelse;
sålunda fordras det ännu någon del som
ägnas hans uppstigande och det givna
livs-mönstrets fullbordan. Verkets konstnärliga
resning och uppenbarande fantasikraft stod klar
redan från början; vad man nu har att
ytterligare beundra är en art av konsolidering,
utbyggnad, utsträckt tillämpning. Det är inte så
mycket fråga om en berättelse (dess karaktär
av återberättning framhålles ständigt) som om
en utsmyckad krönika, en festligt detaljrik
målning och ett stycke underfundig dialektisk
konst. Författaren betecknar själv lekfullt sin
prestation som ”tempelteater”. Det är då ett
slags illusionsrik och praktfullt högtidspräglad
fantasiens teater, till ära för de idéer och
tankemönster som konstituerar kulturens innersta
dramatik.
Josef, den jakobska älsklingssonen,
löftes-telningen, kastad i brunnen av de avundsamma
bröderna och såld till ismaelitiska köpmän, blir
förd till Egypten och avyttrad till herremannen
Petrepe, även kallad Potifar. Josefs utpräglade
ras- och släktmedvetande hindrar honom från
att bländas av den egyptiska storheten; även
som den ringaste bland slavar bevarar han en
inre reservation, en känsla av hemlig
överlägsenhet. Ankomsten till Egypten ter sig för
honom som ett nedstigande till dödsriket, till
djurgudarnas och den baalska skamlöshetens
välde, den svarta gyttjans land. När han står
inför sfinxen i öknen förnimmer han att detta
644
land icke är framtidens: ”Vidundret hade
ingenting med löfte att göra, där det låg med
grymt uppspärrade ögon, med tidsfrätt näsa,
tronande i vild oföränderlighet, blickande ut
över sin flod. Dess varaktighet sträckte sig,
drucken av sig själv, långt in i framtiden, men
denna framtid var vild och död, ty den var
ingenting annat än just varaktighet, en falsk
evighet, och den var tom på väntan.” Men
samtidigt måste han beundra detta världsrike,
inte så mycket för dess väldighet och glans
som för dess fulländade, allt präglande form
och stil, dess sinnrikhet, frigjordhet och
tolerans; och han anar hur mycket av lokal
begränsning och fördomsfullhet hans egen
släkttradition rymmer.
Under de tio år Josef tjänar Potifar
avancerar han till det stora husets högste
föreståndare och utvecklas i allt yttre till en lysande
egyptier. Hans förståelse för sin härskares
personliga öde och ihåliga officiella position gör
honom oumbärlig för denne. Potifar är Faraos
solfjädersbärare och titulär truppöverste, men
i grunden bara en dekorativ hovman, en
skenföreteelse. Han är tornhög och tung, en väldig
jägare i träsken, men ändå ingen riktig man.
Han är en eunuck, snöpt av föräldrarna till
offer åt den missförstådda nya
tidsutvecklingen, den världsliga härskartankens
begynnande strid mot de uråldriga djurgudarna, mot
det avlande mörkrets välde. Josef blir den
oöverträffade uppehållaren av Potifars
ömtåliga självkänsla, hans ihåliga värdighet; men
samtidigt dragés han in i den förtäckta striden
mellan gudamakt och kungamakt, mellan
religion och stat. Ty medan Farao och Amun-Re
ännu officiellt är ett har kampen om
herraväldet börjat i det fördolda. Och mörkmännens
intriger mot allt främmande, allt upplösande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
