Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mann, Thomas, Josef i Egypten, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nytt, vänder sig snart även mot främlingen Josef
och hans hastiga upphöjelse i Potifars hus.
Redskapet för hans störtande blir ingen
mindre än husets härskarinna, Potifars första
och rätta hustru, Amuns tempeldanserska,
månnunnan, den orörda och kalla. Saken
invecklas genom att hon till sin egen bestörtning
och skam förälskar sig i den sköne
husföreståndaren, ja: ”hennes livs konstmässiga
överbyggnad kastades över ända av underjordens
makter”. I tre år uthärdar hon den växande
passionen innan hon griper till förförelsens
grövsta medel. Men Josef består kyskhetsprovet
tack vare sin andliga äregirighet, sin visshet
om en högre bestämmelse, sin nedärvda
fruktan för det skamlöst egyptiska och sin trohet
mot fadersbilden, som uppenbarar sig för
honom i frestelsens kritiska ögonblick: en
fadersbild med drag av såväl Jaakob som
Potifar, men även av en obestämd urfader:
alltså en uppenbarelse av själva
faderskom-plexet. Den kärleksrasande kvinnan anklagar
honom för våld och Potifar nödgas sätta sig
till doms för sin vacklande värdighets skull.
I diktverkets rikt förgrenade,
sammanhållande tankemönster ingår tydligt
psykoanalytiska hypoteser, subtila tillämpningar av
Freuds totemism och Jungs arkityplära, av
uppfattningen om kulturens utveckling ur
faderskomplexet, motsatsförhållandet mellan
detet och jaget, det sentida medvetandet om
könsklyvnaden och upproret mot modersväldet.
På ett beundransvärt sätt har Thomas Mann
vävt in alla dessa tanketrådar och inordnat
dem i sin helhetssyn, sin vision av
mänsklighetens långa kamp för medvetenhet och
självbestämmande. Hans bibliska dikt rör sig mot
en bakgrund av mänsklig omgestaltning genom
högre gudaskapande, genom ljusmytens
framväxt, försonings- och kärlekstankens
utformning. Denna mänsklighetens stora metamorfos,
detta steg från det avlande modersmörkret till
den dagsljusa fadersviljans välde, ser han på en
gång som resultatet av människosträvan, enskild
likaväl som kollektiv, och av kosmiska krafter,
av världsprocessens inneboende tendenser.
Men det är även fråga om en prövande
konfrontation mellan mörka och ljusa livsregioner,
mellan moders- och fadersvälde, mellan magisk
och förnuftsmässig livsuppfattning. Den kultur
som alltför ensidigt står i ljusets, viljans,
tankens tecken innebär ett ofrånkomligt offerväsen
och dess segerfanatism kan bli ödesdiger.
Thomas Mann äger den sanna diktarnaturens
förmån att tillhöra båda världarna, att lockas
av båda och förmå leva i båda utan förnekelse
eller klyvnad. Hans bok är en iscensättning,
i mångtydig och gäckande belysning, av mötet
mellan brunnens ande och bergets. Vill man
utläsa en tendens, gäller väl denna en ny
försoning mellan gud och kejsare, modersmörker
och fadersljus, instinkt och förnuft: en
försoning som innebär utplåningen av dessa
motsatspar i någonting tredje och högre. Vad boken
framför allt hyllar är dock den äkta
civilisa-toriska förmågan av sammansatthet, kringsyn,
mångsidig medvetenhet, balanserade motsatser.
Något patos är knappast märkbart i detta
diktverk: det är snarare antipatetiskt till stil
och anda. Det saknar all prägel av iver och
ansträngning, det är festligt och behagfullt,
ömsint och muntert maliciöst. Det förefaller
tillkommet som på lek, under skenbart fri
improvisation. Det kanske mest imponerande
hos Thomas Mann är just hans suveräna
hållning gentemot uppgiften, hans orubbliga tillit
till sin egen konst. Intet koncentrationskrav
bekymrar honom; hans framställning är
omständlig och sirligt konstfull, förbehållsamt
mångtydig och provokativ. Kringgående och
kringblickande färdas han i nyckfulla etapper,
vilar och dröjer var han behagar, men
förlorar trots alla utvikningar aldrig målet och
syftet ur sikte. Han gestaltar gärna sina motiv
indirekt genom att resonera om dem, med
bländande virtuos resonemangskonst, och
höjdpunkterna består icke sällan i samtal mellan
personerna. Han vet att bevara sin värdighet
utan stel högtidlighet; han ser även med en
viss leende ironi på sin egen roll som skildrare,
ställer sig liksom över och utanför sitt eget
verk. Han förmår likaså skänka sina gestalter
verklig storhet (och samtidigt levande
påtaglighet) trots att (och genom att) han umgås
ganska respektlöst med dem och understundom
försätter dem i rent groteska situationer. Som
roman betraktad är detta Thomas Manns
diktverk starkt präglat av nutida upplösning: vilket
innebär ett äkthetskriterium. Det är ett
konstverk efter sin egen fria art, med klassiska drag
mitt i den tidsmedvetet moderna utformningen.
Bertil Malmbergs översättning är
naturligtvis även denna gång i hög grad
konstförståndig och njutbar. Artur Lundkvist
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
