Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hutchinson, R. C., Testamente, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tionen blir han därför ett stycke av en
folkhjälte, som de olika partigrupperna strida om
att göra till sin man. Men även nu vägrar han
att följa andra bud än dem hans samvete
förestavar. Mot det revolutionära förtrycket,
liksom tidigare mot det reaktionära, hävdar han
humanitetens, rättens och sanningens
principer. Inte ens sovjetfängelsernas raffinerade
tortyr, med dag och natt lysande ljusglober
och bödlar som ständigt hindra offren att sova,
förmår bryta denna okuvliga ande; han går
i döden hellre än att avsvära sina ideal och
räddar därmed den enda ära som är värd
namnet. Till sist växer han ut till en stor och
mystisk symbol, till en Kristi efterföljare,
befryndad med furst Mysjkin i Dostojevskis
”Idioten”. Vid hans sida står bokens
berättare, kapten Otraveskov, den redbara, praktiska
verklighetsmänniskan med sin lugna
pliktuppfyllelse, men det, som även för denne bryter
ned alla skrankor och konventioner och
förmår bära honom genom landsflyktens
bitterhet, krigets fasor, revolutionernas
umbäranden, fångenskapens psykiska och fysiska
tortyr, är i sista hand också en allt uppslukande
lidelse, kärleken till en genom lidanden halvt
sinnessvag hustru och en liten ryggradssjuk
gosse. Och mot slutet höjer sig också
Otra-veskovs livspatos till det överjordiska, det
mystiska planet.
Kring dessa båda centralgestalter, två
vänner, som underbart fulltonigt komplettera
varandra, har diktaren grupperat ett myller av
bipersoner. Där är till exempel Schefflers
hustru Jelizaveta, som förtvivlat söker befrielse
från sin egoism och finner den först då hennes
make står beredd att offra sina ideal för
hennes skull. Då har hon också kraft att
tillbakavisa offret och vinner så den gemenskap med
mannen hon i åratal suckat efter; de förenas
slutligen i döden. Där är Otraveskovs betjänt
Jevskij, en godmodig, försupen och förslagen
huligan, men likväl intill landsflyktens gräns
hundaktigt trogen sin herre; en rysk folktyp
av det mest trovärdiga slag. Där är den gamle
upplyste och humane godsägaren Lusanov, som
gjort en människa av den djuriskt
misshandlade och förvildade revolutionären Dromelin,
och som av bolsjevikerna utsättes för falska
beskyllningar och bringas att försmäkta i deras
fängelser. Där finns i övrigt människor av alla
slag och alla kategorier, officerare, soldater,
läkare, proletärer, societetshöns av båda könen,
revolutionärer av olika fraktioner och olika
värmegrader. Om dem alla gäller: det säges
aldrig, att de äro så eller så. De beskrivas
aldrig, bli inte objekt för analyser. Helt och
uteslutande lära vi känna dem i tal, åthävor
och handlingar, och ur dessa få vi själva
utläsa deras karaktärer. Det är svårt, för så vitt
som varje människa i sista hand alltid förblir
ett hemligt väsen för sin nästa, lätt, därför att
författaren lyckats göra sina figurer så
påtagligt levande och naturliga i all deras handel
och vandel. Han står härvid genomgående
på den klassiska berättarkonstens, den stora
epikens linje, men den ryska tonen vore inte
så väl träffad, om inte vissa partier uppfylldes
av prat, prat, prat. Ovedersägligen finns det
matta och oväsentliga sidor bland de 682 som
den tättryckta volymen omfattar; det vore
snarast onaturligt annars. Vad boken mest
liknar är kanske den ryska stäppen, stäppen
med dess av tårar och blod övermättade jord,
dess skuggor och solglimtar, som jaga
varandra i kapp med de flygande, upptornade
molnen, stäppen med dess ändlöshet, dess eviga
böljegång, dess omväxling, dess monotoni...
Skulle man söka fånga i en formel denne
nye engelske diktare, som vid unga år besitter
en så djup mänsklig mognad och så överlägsna
konstnärsgåvor, så vore det frestande att kalla
honom en genial eklektiker, låt vara att man
tvekar inför det stora ordet, och låt vara alt
det ligger något av en motsägelse i själva
sammanställningen. Dock framträder det även här,
att författaren inte restlöst identifierar sig med
sitt stoff. Där finns visserligen inte ett spår
av anglosachsisk fariseism eller moraliskt
partitagande för den ena eller den andra
samhällsgruppen. Och i centrum för handlingen står
visserligen den liberala medelklassens gradvisa
söndermalning mellan krigets och bolsjevismens
bloddrypande käftar. Men där är också gott om
figurer ur andra sociala skikt, och författaren
har fördelat de goda och dåliga egenskaperna
tämligen jämnt mellan dem alla; han har
levandegjort människorna utifrån deras egna
förutsättningar, sådana de framgått ur sin klass
och sin miljö och de yttre tillfälligheternas spel.
Ingen politisk fraktion, ingen åsiktsriktning,
ingen samhällsgrupp framstår som i och för
sig ”bättre” eller ”sämre” än den andra. Men
när man hunnit till slutet varseblir man, att
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
