Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Drömmen om skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
nen. Jag har en känsla av att dimman är min
bundsförvant och att jag i motsats till mina
förföljare på något vis ser klarare i dess djup.
Ja, det känns nu som om jag utan direkt fara
kommit min dystra hemlighet närmare. Det
är något fatalt förtroget som blickar emot
mig i de skumma, tysta gränderna. ”Gamla
kläder”, står det på skyltarna, ”Lump och
skrot”. Underligt gammalt och tidlöst är också
det onda jag anar om mig själv. Skräcken har
övergått till något som nästan liknar gammal
sorg.
Men det oroar mig alltjämt att jag inte vet
bestämt besked, inte kan fixera något.
Nu sitter jag på en pollare nere vid kajen.
Dimman har tätnat. Allt liv är utdött.
Framför mig reser sig ångarnas hushöga, skumma
stävar. En gång pressades de med stort dån
in i framtiden. Men nu rostar de, bara rostar.
Och det klagar sakta från de armsgrova
trossarna varmed de är förtöjda. Och natten ruvar
över däcken med sådan tyngd att man inte
kan tro på någon morgon. Master och
skorstenar utplånas och det är som om allt gled
ned i det förflutna med sin last av gamla onda
hemligheter. Detsamma sker med mitt brott,
min skuld. De tänjs ut och förstoras på något
gåtfullt vis samtidigt som de liksom sjunker
ned i dimman och natten och det förflutna.
Då kommer en gubbe med knyte på ryggen
sakta vankande över kajens sura plankor. Det
är gamle kutige Skunkis, lumpsamlaren som
brukade luska förbi oss, när vi var barn och
hoppade hage inne på gården. Skunkis som
rotade i soptunnan med sin spikskodda käpp.
Men det är samtidigt Den vandrande juden.
Inte visste jag att Skunkis och Den vandrande
juden var samma person. Det är som om han
komme ur en evighet och kleve in i en annan.
Hans ögon ser på mig från ett djup av
årtusenden. De vet allt om brott och skuld.
Jag griper honom i rockskörtet:
— Vad har jag gjort? Var är min skuld?
— Vad du har gjort? mumlade den gamle.
Vänta nu, var du inte med och slog ihjäl
Abel? Jo, visst var du med den gången. Din
broders blod ropar till dig från jorden ...
— Slog ihjäl Abel? Men det är ju så
förskräckligt längesen. Jag förstår inte.
— Kom med mig och du ska förstå, säger
gubben stilla. Vi ska ta en titt på den yttersta
domen.
— Är det redan den yttersta domen?
— Yttersta domen har pågått så länge jag
vandrat. Varje dag är den yttersta dagen. Kom
med mig!
Han följer kajen tills vi kommer till en
trappa mot vars understa fotsteg vågorna
slickar. Så tar han min hand och kliver rakt
ut på det blanka, dimhöljda vattnet. Jag följer
honom utan tvekan.
— Det är inte för min tros skull, som jag
kan gå på vattnet, utan därför att jag bara
är en skugga, säger han med ett litet kluckande
skratt. Så länge du håller mig i handen är du
också en skugga.
Snart har vi lämnat hamnbassängen bakom
oss. Det är en ganska underlig känsla att gå
på vattnet. Det är inte hårt och halt som is
utan en smula elastiskt, så att det ger ett
mjukt fäste för stegen ungefär som en mossig
skogsstig. Man blir inte ens våt om fotterna
och hade det inte varit för den ständiga
rädslan att plötsligt sjunka igenom och glida
ned i djupet, skulle denna vandring rentav
ha haft sitt behag.
— Varför går vi på sjön? frågar jag.
Varför inte över land?
— Ja, egentligen är jag ju van att
land-pika, svarar den gamle med knytet. Men
vanliga gator och vägar leder inte till yttersta
domen.
Vi har nu kommit så långt att vi inte ser
någon strand och vattnet börjar med en gång
att slutta. Vi går utför en backe av vatten,
som dock inte strömmar utan är alldeles stilla.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
