Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Drömmen om skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN OM SKULDEN
Ja, när jag vänder mig om, ser jag i det
pyrande måndiset som en väldig ås av blankt
vatten och detta undgår inte att göra ett
mäktigt intryck.
Det glimtar till i den gamles djupt bäddade
ögon.
— Liksom vår heliga flod Sambatyon,
mumlar han. Den flyter alla veckans andra dagar
men står stilla på sabbaten.
Efter att länge ha fortsatt vår
utförsvand-ring kommer vi till en strand med sällsamma
grottor. Den gamle leder mig in under valven.
Jag känner med stor bävan, att dessa grottor
är belägna djupt under den vanliga världen.
Deras väggar är svagt lysande och besatta med
tunga blodstenar. Här är ändlösa
droppstens-gallerier och varenda droppsten är bildad
under årtusenden av mänsklighetens alla salta
tårar. Och här är underjordiska sjöar, bittra,
bottenlösa, genomskinliga som glas och av en
förintande stillhet. Men till slut vet jag inte
riktigt om man ska kalla dessa underjordiska
rum för grottor. Man kan lika gärna kalla
dem tempel och kyrkor. Jag förnimmer med
en skygg rysning den mystiska närvaron av
alla dem, som våndats med skuldens gåta och
givit sina liv för mänsklighetens återlösning.
— Ja, säger den gamle med knytet, det här
är yttersta domens tempelgrottor. Slå dig nu
ned längst inne och lyssna till valvens
viskningar.
Jag gör som det blivit mig anbefallt och
jag känner mig alltmer kringsvävas av stora
hemligheter. Bort dör suset av det heliga träd,
under vilket Buddha utgrundade Karmas
kretslopp och drömde sin stora förintelsedröm. Bort
dör sorlet och suckarna kring Golgata. Men
med ögon som icke är kroppens ögon, med
öron som inte är kroppens öron ser och hör
jag hur själarnas otaliga härskaror under
rastlöst kringsvävande är sysselsatta med att döma
sig själva. Och varje själ dömer sig själv för
allt ont som gjorts på jorden. Alla själar, döda,
levande och ännu ofödda, glider genom
varandra och har del i all skuld.
Men- här råder dock varken helveteshetta
eller hadeskyla och jag tycker mig liksom
förnimma, att det är mer en reningens och
utjämningens än en förtvivlans plats.
— Finns min domedagssjäl också här nere?
spörjer jag den gamle, som alltjämt dröjer vid
min sida.
— Ja, och den har alltid funnits här, viskar
han till svar. Du kan locka på den genom att
tre gånger upprepa: ”Jag är du, du är jag.”
Återigen gör jag som det blivit mig
anbefallt och jag känner genast närheten av min
egen domedagssjäl och se, nu vet jag att jag
liksom alla de andra varit med och slagit
ihjäl Abel. Och jag känner en stor bävande
smärta, men icke heller nu är det bara ruelse
eller förtvivlan. Nej, det är snarare som om
denna skuldens gemenskap icke helt kunde
skiljas från kärlekens gemenskap. En dunkel
extas kommer blodstensvalven att lyfta sig och
de är färdiga att brista och rämna ut mot
evigheten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
