Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. Viktor Johansson: En biblioteksman bland sina egna böcker. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BIB LIO TE KSMA N BLAND SINA EGNA BÖCKER
stannar blott vid H. B. Palmær och August
Blanche. Av den förre, en av våra mest kräsna
stilister, äger jag de två enda små böcker han,
utom sin kemiska doktorsdisputation, utgivit,
”En liten lustresa, skildrad i bref till W. von
B(raun)” (1848) och ”Bref från Stockholm
under riksdagen 1847—48” (1849). Första
upplagan av Blanches ”Taflor och berättelser
ur Stockholmslifvet” (1845) är nog ingen
vanlig bok. Mitt exemplar är därtill bevarat
i sju alldeles fräscha häften med ett lustigt
träsnitt på omslaget. Hans ”Bilder ur
verkligheten” (1863—65) är en bok, vars
inflytande på vår senare realistiska prosa varit
enormt, och som man alltjämt kan läsa hur
många gånger som helst. I sin hänförda
karakteristik av dessa små berättelser har
Henrik Schiick fastslagit den betydelse de haft
och ha för alla gamla stockholmare: ”Det är
med dessa novelletter, som den nu åldriga
generationen vuxit upp, de tillhöra vår första
läsning, sedan vi lämnat barnböckerna, och
vi äro därför kanske partiska för dem —
partiska även därför, att vi i dem återfinna vår
barndoms Stockholm, den stad, som nu är
försvunnen, men som just därför strålar i
minnets guldglans.”
Då jag nu kommer in på den moderna
litteraturen, som börjar med Viktor Rydberg, måste
jag förutskicka en anmärkning av mera
praktisk art. Böckerna från denna tid — jag
tänker då inte på samlade eller valda skrifter i
moderna upplagor — vill jag helst ha i
häftade exemplar med bevarade omslag eller i
originalband. Dessa stränga fordringar ha
medfört, att jag saknar förstaupplagor av
många verk, som eljest inte varit svåra att
komma över, t. ex. Strindbergs ”Röda
rummet”. Men jag släpper inte efter på mina
krav, ty jag har så många erfarenheter av
att det lönar sig att vänta. Ofta har det hänt,
att strax efter det jag skickat tillbaka ett
Häftesomslag till Blanche, Taflor och berättelser ur
Stockholmslifvet (1845).
exemplar, som erbjudits mig, ett annat,
oklanderligt, kommit inom räckhåll. Man kan ju,
då det gäller böcker, ändå aldrig få allt vad
man vill ha, och då är det bättre att nöja sig
med sådant, som bereder en verklig glädje.
Dessa häftade exemplar med originalomslag,
som ju ofta äro konstnärligt, bibliografiskt
eller litteraturhistoriskt intressanta, bevarar
jag helst i ursprungligt skick, alltså utan att
binda dem. Men tro inte, att de därför stå
och skräpa på hyllorna. Jag har under många
år använt en hel del lediga småstunder till
att förse dem med både skyddande och
prydande omslag; de se faktiskt ut som bundna.
Binder jag dem, bevaras naturligtvis i bandet
både främre och bakre omslaget och även
ryggen, om den inte är alltför trasig.
Viktor Rydberg var inte bland min
ungdoms älsklingsförfattare. Han tillhörde dem,
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
