Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hendrik Willem van Loon: Ett Penklubbstal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT PEN KLUBBSTAL
I vårt septembernummer 1939 ingick en artikel om sommarens Penklubbskongress
i New York, vari Hendrik Willem van Loons diskussionsinlägg omnämndes i starkt
kritiska ordalag. Van Loon, som blivit uppmärksamgjord på passusen i fråga, har nu
anhållit att hans inledningsanförande införes i Bonniers Litterära Magasin. Redaktionen
tillmötesgår ytterst gärna denna begäran samtidigt som den beklagar, att
artikelförfattarens uttalande om van Loon kunde uppfattas som ett angrepp på hans
personlighet. Van Loons idealitet och hans energiska och modiga arbete
för frihet och demokrati äro välkända även här i Skandinavien.
Det är med glädje vi överlämna ordet till honom:
Det är med en viss rörelse jag talar till eder
i dag. Er närvaro frammanar bilden av många
som ej äro här. Några äro döda. De ha
mördats eller föredragit en frivillig död framför
den påtvingade skammen att leva under fanor
som de ansågo vanhedrande. Andra sitta i
koncentrationsläger. Åter andra bo i ruckel och
vindsrum och undra hur de någonsin skola
kunna återvända till något som liknar ett
civiliserat liv. De övriga av oss äro fortfarande fria,
men icke helt och hållet fria, ty vi leva under
en fruktansvärd förpliktelse. Om vi överhuvud
äro medvetna om våra plikter, måste vi förstå
att vi fått ännu en förpliktelse — en
förpliktelse mot våra bröder i förskingringen — våra
bröder som prisgivits åt deras godtycke vilkas
hat mot sig själva (som är mycket begripligt,
om man tänker på hurudana de äro!) har
gjort dem till fiender till allt det som den
övriga världen hittills betraktat som själva
hörnstenarna i en sant civiliserad tillvaro. För
de författare i Amerika som jag i afton har
äran att representera vill jag därför ha sagt
att våra mindre lyckliga bröder icke ha blivit
glömda, att de icke skola bli glömda och att
det först och främst är dem om vilka vi
bekymra oss. Vi ha, fruktar jag, intet större
intresse av imperiernas öden. Det öde som
beskäres den fria och oberoende litteraturens
republik är däremot av enorm betydelse. Ty
på existensen av en sådan fri och oberoende
litteraturens republik beror hela vår
gemensamma framtida kultur. ’
Jag lyssnade häromdagen till de ord som
yttrades av Alf Landon. Jag hoppas att några
av våra utländska gäster gjorde detsamma, ty
då skulle de måhända förstå oss litet bättre.
Mina utländska vänner, vi äro en besynnerlig
nation — en nation som är beredd att
utkämpa sina inrikespolitiska strider med
otroligt raseri och bitter personlig hämndgirighet
ända till det ögonblick då nationen som helhet
hotas i sin gemensamma säkerhet. I det
ögonblicket försvinna alla våra privata intressen
lika snabbt som dimman i soluppgången, och
vad än vår privata åsikt är angående hur vi
böra sköta vår inrikespolitik, så finns det då
endast en tanke och en vilja, ty den
amerikanska inrikespolitiken upphör vid
stränderna av Atlantiska oceanen och Stilla havet.
Mr Landons tal länder honom därför till
heder — det var i stil med våra bästa
amerikanska traditioner — men i ett avseende
kunde jag icke instämma med honom. Han
krävde isolering — han hävdade att vi böra
hålla oss utanför alla europeiska
angelägenheter, därför att detta endast var en rent
politisk strid mellan ett antal europeiska nationer.
Ack nej, käre Alf M. Landon! Vår kamp mot
de totalitära staterna grundar sig icke på olika
ståndpunkt inom politikens område. Den
utspelas på det andliga området, i den mån det
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
