Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hendrik Willem van Loon: Ett Penklubbstal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT P E N KLU B B STAL
andliga berör det politiska. Ty vad är, såsom
jag ser saken, vår egen åsikt om staten
jämförd med den filosofi (om man kan kalla
den så) som predikas av de totalitära staternas
ledare? Jag tror att jag endast kan besvara
denna min fråga genom att citera den store
judiske profet som jag under många år mycket
beredvilligt accepterat som min mästare och
lärare — Baruch de Spinoza. Detta är vad han
antecknade som sin uppfattning om ett
värdefullt liv, sådant det kunde och borde främjas
av staten. Jag citerar:
”Statens slutliga mål består icke i att härska
över människorna och tygla dem genom
fruktan i det de underkastas andras vilja. Snarare
bör staten eftersträva att handla på ett sådant
sätt att alla dess medborgare i full säkerhet
skola kunna utveckla sig till kropp och själ
och göra fritt bruk av den tankeförmåga Gud
givit dem. Ty statens sanna och slutliga mål
är friheten!”
Mina här församlade vänner, låt oss vara
medvetna om den plikt som åvilar oss som
författare i skammens år 1939. I begynnelsen
var Tanken, och Tanken har behärskat världen
från den darrande grottmänniskans dagar, då
man upplyste sin eländiga håla med ett
brinnande stycke trä, ända till våra dagar, då
hennes sentida ättling med en beröring av sitt
lillfinger kan åstadkomma de teknikens
underverk som här omgiva oss på alla sidor i nästan
alltför stor mängd, ty de påminna oss (och på
ett mycket smärtsamt sätt) om att vi ännu,
trots att vi på ett så underbart sätt förstått att
besegra naturen utanför oss själva, ha så
mycket att lära i fråga om den svåra
uppgiften att besegra samma natur inom oss sj älva
att vi i många avseenden ännu äro
grottmänniskor — moderna grottmänniskor, som fara
omkring i små fordhoppor.
Att förändra detta och göra människan i
sanning värdig sin arvedel som en varelse
begåvad med den gudagivna tankeförmågan —
det, mina vänner, är vår uppgift, vi som icke
ha andra vapen än vår penna. Men denna
vår penna, doppad i vår sanna övertygelses
bläck och förd av en oförfärad hand, styrd
av ett sinne som är medvetet om sitt väldiga
ansvar — denna penna har ständigt i det
förflutna och måste ständigt i framtiden avgöra
den mänskliga rasens öde. Denna uppgift tror
jag icke endast vi här i Amerika utan varje
lands författare i våra dagar anammat som
sin mission och sin plikt.
Vi ha församlats hit från jordklotets alla
hörn. Vi skiljas åt genom våra språk och vår
historiska bakgrund, men vi förenas av ett
gemensamt band — vår önskan att skapa en
värld som på ett eller annat sätt ger någon
mening. Låt oss därför, om vi än gå olika
vägar, besluta oss för att utkämpa vår kamp
tillsammans, ty däri ligger (såsom den störste
av alla strateger visade oss för hundrafemtio
år sedan) hemligheten i ett framgångsrikt
fälttåg.
Och när jag nu citerat en man vars ideal
tyvärr icke nådde lika högt som hans förmåga
att organisera massmord, vill jag som en
motvikt till Napoleon även citera några ord av
en enklare men ojämförligt mycket ädlare
soldat — en som vi ära för vad han sade på
morgonen av den dag då de allierade arméerna
satte stopp för den segerrika tyska hären.
Vad han vid detta tillfälle yttrade kan väl
tjäna till ledning för oss som nu äro
invecklade i en ännu mera förtvivlad strid emot de
krafter av hat och förtryck som redan besegrat
Gamla världens statsmän och som vilken dag
som helst kunna stå utanför portarna till Nya
världen.
Jag citerar ur minnet, men ungefär så här
talade den store fransmannen den evigt
minnesrika morgonen år 1914:
”Min vänstra flygel har förintats, min högra
flygel har skurits sönder, min center börjar
svikta. Jag skall därför nu gå till anfall.”
Vi befinna oss i dag i en liknande situation;
även vår vänstra flygel har förintats, vår högra
flygel har sträckt vapen och vår center börjar
svikta. Vi skall därför nu gå till anfall.
Må det gå så, ty så måste det gå om
mänskligheten ännu skall kunna räddas ur sina
nuvarande förskräckliga villfarelser. Låt oss
därför förena oss som goda och trogna soldater —
låt oss förena oss för den slutliga attacken,
just i nederlagets ögonblick, på det att vi ännu
en gång måtte återställa den mänskliga
friheten i världen, återuppbygga en värld av god
vilja, byggd på den stoltaste av våra
ägodelar — vår uppfattning av en i sann mening
civiliserad livsform, grundad på vårt
gudagivna förstånd och våra hårt förvärvade ideal
om mänsklig anständighet.
Hendrik Willem van Loon
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
