Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Gisle Surssons saga - Fridegård, Jan, En natt i juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Gisle Surssons saga, författad omkring 1200.
JAN FRIDEGÅRD: En natt i juli. Bonniers.
1933.
Lyrikens stora ämnen är som bekant få och
inte ens den episk-dramatiska diktningen har
kanske när allt kommer omkring så många
väsentligt stora tema att variera. En lärd
kollega berättade i etern, att det finns ”tolv
uranekdoter”, tolv men inte mera, för diktarna
att förfoga över, och i ”Hemmabyarna” lär
jag, att estetiken likaledes innehåller tolv
grundsanningar, som med vissa variationer
dyker upp och försvinner igen. Det skulle vara
roligt att en vacker dag hitta den trettonde!
Tills vidare får man emellertid nöja sig med
de tolv. Ger man sig in på något i sitt slag
så utpräglat som den isländska epiken, det
eviga paradigmet, förefaller det, för all
realistisk berättarkonst, så undgår man nog inte
att i djupaste ovetenhet tangera en hel rad av
de estetiska grundsanningarna. Och utväljer
man speciellt ”Gisle Surssons saga”, den korta
och dramatiska, så antar jag, att man därmed
också är framme vid någon av de tolv
uranekdoterna. Ty en av dem måste väl röra sig
om vargen i veum eller den fredlöse, måste väl
forma motivet den enskilde som genom dunkla
lagar i sin personlighet och samhällets tryck
drivs ut ur gemenskapens trygga ordning och
för vilken ingenting annat återstår än att värja
livet.
”Gisle Surssons saga” handlar, som titeln
utvisar, i motsats till de stora släkteposen om
en enskild mans öde. Sagan för oss in i ett
fall av isländsk släkthämnd, vars förutsättning
är ett passionsförhållande. Det hände sig så,
att fyra män, bröderna Gisle och Torkel samt
deras svågrar Vestein och Torgrim, bestämde
sig för att ingå fostbrödralag. Strax innan den
rituella handlingen skall fullbordas drar sig
1 Under denna rubrik upptas regelbundet någon
eller några äldre böcker till behandling.
Torgrim undan — av skäl som tills vidare
förblir oklara. Splittring uppstår nu inom
kretsen: svågrarna Gisle och Vestein håller
ihop å ena sidan, Torkel och Torgrim å den
andra. Ofärdsstämningen tätnar. En natt blir
Vestein, som är på besök hos Gisle,
oförklarligt mördad. Spåret leder åt ett visst håll, och
då Torgrim en tid efteråt bringas om livet av
Gisle tar misstankarna bestämdare form. Gisle
är så småningom efter lagen fredlös och jagas
nu i skogarna som varg i veum. Den starka
inbördes kärleken mellan honom och hustrun,
Aud, gör sig ständigt gällande. Gisle blir
alltmer jagad, plågad, sömnlös. ”Nu äro alla
gömställen igensnöade för honom”, heter det
lågmält. När hans öde har nått sin fullbordan
omringas han och faller efter tapper strid.
”Därom äro alla män ense”, säger sagan, ”att
Gisle näst Grette Asmundsson är den som
längst levat i fredlöshet.”
Modern verkar ju denna berättarkonst i hög
grad och likheten med exempelvis
Heming-ways är inte alltför avlägsen. Att ständigt
jämföra med det högsta i sitt slag är god
recensentregel. Dock nödgas man ibland höra
omdömet isländsk i sammanhang som kan
komma håret att resa sig på ens huvud. Det
torde inte vara det väsentligt isländska detta,
att Tore var gift med Tora och att Tor nu är
”ute ur sagan”. Inte heller blir man modern
gammal isländsk klassiker genom att författa
romaner om släkter, där ett hundrafemtiotal
dråp utspelas med så kallad kärv kraft,
manifesterad i en syntax av idel huvudsatser eller
genom vederhäftiga påpekanden inför
exempelvis en ljunghed och två otillbörligt älskande,
att ”där försiggick äktenskapsbrottet”. Lika
litet består det isländska i någon slags
allmänt sagolik storvulenhet. Kan det vara själva
ordet saga, som försåtligt leder tanken vilse?
För att återgå till boken som togs ned från
hyllan, så står det klart för mig, att själen i
sagan är dess realism och organiska
naturlig
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
