Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Den befriade människan, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den befriade människan
PÄR LAGERKVIST: Den bejriade människan.
Bonniers. 3: 25.
I Pär Lagerkvists nya bok, ”Den befriade
människan” — spenslig i avseende på volymen
men tungt vägande, då man ser till
innehållet — finns det kring de abstrakta
filosofiska resonemangen en konkret ram.
Diktaren berättar om en fånge, som på
fängelsegården funnit en liten sten; och medan han
mediterar över den, ser han i en stor vision
all livets rikedom, hela det skapade kosmos’
outgrundliga vidd och djup. Det är i detta
fall heller inte fråga om en fånge vilken som
helst. Det visar sig, att han är ingen mindre
än människoanden, i vars mun denna boks
grubbel och förkunnelse lägges.
Man kan i denna bok finna förbindelseleder
till tidigare verk i Lagerkvists produktion, som
är enhetligare och mer konsekvent än de flesta
svenska författares. Man erinras vid läsningen
av denna hans senaste skrift om ”Det
besegrade livet” men kanske allra mest om hans
näst föregående verk, skådespelet ”Seger i
mörker”.
”Den befriade människan” har den nakna
bekännelsens form. Tillvarons innersta — menar
Lagerkvist i likhet med Geijer — är glädje.
”Men varför är det inte som i
skapelsemorgonen?” — ”Vad är det som berövat oss
glädjen?” — ”Livets rikedom ligger som
glömd.” — ”Människorna lider. Men livet det
lider inte.”
Det är alltså fråga om ungefär samma
anti-nomi som i ”Det besegrade livet”. Människan
— hon som måste komma, skapelsens krona —
är utkorad att inom sig känna alla motsatser,
hela det mångtydiga livets väsen, också alla
dess möjligheter. Hon är, säger författaren
med en bild, som för tanken till en av hans
skönaste dikter, ”en torso, som blommar”. Den
tragiska skulden är hon utvald att bära. Seger
vändes i undergång och vice versa. ”Allt vill
seger. Men allt vill också sammanbrott,
undergång, förintelse.” Men de destruktiva krafterna
höra ju också samman med de skapande. ”Bara
nu är det som det inte skall vara. Bara nu.
Men i fröet är allting riktigt.”
Den som anar, att undergång och död inte
är fientliga mot det mänskliga, ”att det finns
en enhet, inte bara en sönderslitande
tvekamp” — den är en befriad människa, menar
diktaren.
Den som kan skriva så sublimt, så
innerligt och bevekande om ett slags ljusets seger
i mörkret, måste först ha vandrat genom
dödsskuggans dal. Hela denna ljus- och
segerförkunnelse är paradoxal men som paradox,
vision och dikt oändligt gripande.
Äterfödel-sens mysterium ur kval och natt ger
Lagerkvist ännu en gång ord för i denna bok. Den
mynnar ut i en segerrik förvissning:
”Förtvivla! Skulle vi förtvivla! Vi som bär
odödliga krafter inne i oss och odödliga
segerorder, vi som är med om det största av alla
under. Vi som bär fullkomlighetens hemlighet
i vår själ och för den vidare genom tiderna,
fast vi inte förstår vad den syftar till. Det kan
inte uppenbaras, det kan inte träda fram som
verklighet, som ett uppnått mål, det måste vila
i alltets gåtfulla sköte, förseglat, oåtkomligt.
Om vi kunde bryta förseglingen skulle vi ändå
inte kunna fatta dess innebörd. Men var gång
livet föds på nytt, var gång det spränger fröets
skal bryts sigillen och hemligheten blir ett med
de skapande makterna, överlämnar sin
segerorder åt dem.
Själva vårt väsen är en evigt återupprepad
segerorder!” Johannes Edfelt
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
