Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Motgångens hjälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR SVANBERG
Dikten, den sanna dikten, trivs bättre hos
hjältar, som misslyckas. Olyckan ger
människan mer att tänka på än lyckan. Därför dras
hon till olyckan. Åskådaren av en tragedi vill
av händelserna på scenen röras till fruktan och
medlidande, säger Aristoteles. Det renar och
lugnar själen, tillägger han. Aristoteles’
förklaring kunde i sin tur behöva förklaras.
Varför lugnar ett sorgespel? Att fördjupa sig
i andras sorg är ett sätt att glömma sin egen.
Det är en vacker glömska, men dock inte bara
vacker. Så stor är nog aldrig glömskan, att inte
den medlidsamme vet med sig: jag lider inte
ensam, eller: han lider mera än jag. I den
mån medlidandet är en njutning, är det tyvärr
nära släkt med skadeglädjen. Om nu den av
olyckan slagne före sin motgång varit gynnad
med lycka och framgång, så ökas utan tvivel
den omedvetna njutning, som tragediens
åskådare känner. I det grekiska dramats körsånger
prisas ofta småfolkets lugn; de små går miste
om den stora lyckan men slipper också den
stora sorgen. Vi är här framme vid
hybristanken. Det finns lycka och framgång så stora,
att människan ej kan bära dem, hon grips av
övermod och bereder sin egen undergång.
Motgång efter medgång blir då en återställd
jämvikt. Skalden vill upp till hjälten för att få vara
med om storhet och lycka, men när hjälten
misslyckas, kommer han ned till skalden — ty
skalder är sällan lyckliga människor.
Men om den tragiska medkänslan har
smutsiga källsprång, så har den också rena.
Inte vilket nederlag som helst blir besjunget.
Det franska nederlaget 1870 väckte ingen
beundran, och det franska nederlaget 1940
lär knappast heller komma att föda
hjältedikter. Men det finska.
Först när nederlagets man uppbjudit sina
sista krafter för att segra, beundrar vi hans
nederlag. Men då beundrar vi det mer än
hans motståndares seger. Vi kan nämligen
aldrig vara säkra på, att segraren gjort sitt
yttersta. Han kan ha haft tur i stället för
skicklighet. Han kan ha haft så stor
överlägsenhet, att segern var självklar. De flesta
segerbulletiner erkänner denna värdering. Den
som berättar sin seger vill gärna få åhöraren
att tro, att segern varit svår. Han medger inte
gärna, att striden avgjorts av soldaternas antal
eller vapnens kvalitet. Inte kvantiteten och inte
materiell kvalitet drar till sig sympatien, utan
människans kvalitet. Att hålla ut mot materiell
överlägsenhet blir det mest beundransvärda.
Så blir den slagne hjälten ett vittnesbörd om
andens makt.
Andens makt är oövervinnlig. Den skall resa
sig ur nederlaget.
Den religiöse hoppas på Guds rättvisa och
på evigheten.
Den irreligiöse har en annan tröst. Våldet
kan segra för en mansålder, för ett
århundrade. Det är en kort tid i människosläktets liv.
Trots återfall går utvecklingen oemotståndligt
mot högre andligt liv.
-X-
Genom den västerländska litteraturen
slingrar sig en kedja av smycken, som fått sin
glans av undergångens och nederlagets skönhet.
”Iliaden” är en dikt om ett stort segertåg.
Segrarnas segrare, Akilles, är i sig själv ingen
ädel gestalt. Men han adlas av det vemod, som
svävar över hans vilda dåd: han skall dö ung.
Ädlare än någon av de hellenska segrarna
tecknas den tappraste av fienderna, Hektor —
Hektor, som värnar hem och stad, fast han vet
att den dag skall komma, då det heliga Ilion
faller.
Hur många vackra dikter har ej under
århundradenas och årtusendenas lopp skrivits om
Leonidas’ nederlag vid Termopyle? Men jag
minns ingen betydande dikt ägnad Temistokles’
seger vid Salamis, som skänkte Grekland
friheten och Aten ett stormaktsvälde. Jo, Aiskylos
hedrade salamissegern med dramat ”Perserna”,
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
