- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / December 1940 Årg. 9 Nr 10 /
766

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Motgångens hjälte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VICTOR SVANBERG

sådana som Farinata, besegrad men väntande
på sitt partis revansch, stolt och oböjd ännu
i helvetets svavellågor.

Spanien blev den första nationalstat, som
hotade grannländernas frihet. Men Filip II :s
och Albas Spanien såg ingen stor dikt födas.
När däremot Spanien förlyft sig som stormakt
och förtvinade, skapades ett stort diktverk,
”Don Quijote”. Det förlöjligar ridderliga
äventyr och ändå blir riddaren mitt i kampen mot
väderkvarnar på något sätt sympatisk — genom
troheten mot en fix idé.

Efter Spanien blev Frankrike det land, som
i kraft av nationell enhet höjde sig mot
ledarskapet i Europa. Uppgångens tid var långvarig
och rik på kulturbragder mellan
vapenbragderna, men varken Henrik av Navarras
tolerans, Richelieus hårdhet eller Ludvig XIV:s
storståtlighet eggade stora skalders
hjältedyrkan. Så kom Napoleon. Han förde fransmännen
så nära Europ aväldet, att blott en hårsmån
skilde handen från målet. Han nådde det inte,
han föll och med honom föll oåterkalleligt den
franska drömmen om väldet över den bildade
världen. Napoleon tycktes ett ögonblick vara
det moderna Europas både Caesar och
Alexander. Han blev intetdera. Varken spred han
kultur till nya länder som Alexander eller hade
han någon härskartanke att lämna i arv, som
Caesar. Men i och med sitt fall blev Napoleon
skaldernas älskling. Fransmännens kult av hans
minne var bemängd med förhoppningar om en
ny fransk hegemoni. Men runtom i länder, som
bekämpat Napoleon, dyrkades han av diktare,
som ingenting hade att vinna av hyllningar
till den fallne. Byron besjöng honom, Heine
besjöng honom, Tegnér besjöng honom.

Tegnér hyllade aldrig Napoleon, medan de
kejserliga örnarna flög segrande över Europa.
I oviss förhoppning att den från Egypten
återvändande Bonaparte skulle rädda revolutionens
frihetsverk hade den sjuttonårige studenten
Tegnér tillropat den franske fältherren: ”Bliv

dig värdig eller fall.” När förste konsuln kastat
den republikanska masken och krönt sig till
kejsare, skrev Tegnér ironiskt i ett brev till
sin svärfar den 6 januari 1805:

”Har Farbror läst Ceremonialet vid
Bona-partes kröning? — — — Pompösare kunde
man aldrig fira frihetens begrafning. Ett
fönster skall den dagen ha kostat öfver 600
Livrés. Det var som vanligt, en farce, efter
den långa Tragedien, Revolutionen.”

Att Tegnér under de följande åren var elak
även mot andra krigiska potentater, till
exempel Pitt, Nelson och Gustav IV Adolf, ändrade
inte hans inställning till Napoleon. När denne
mot slutet av sin bana åter började spela
liberal, bland annat för att få sympatier i
kraftmätningen mot Ryssland, så har detta stämt
Tegnér mildare, helst han tidigt varsnade
konservatismen hos Napoleons fiender. Men först
när dessa fiender samlades i massor och slöt
järnringen kring Leipzig, först när Napoleons
undergång syntes oundviklig, var Tegnér
färdig att förhärliga honom — den till
undergången vigde. Den svenska opinionen, som
förut varit Napoleonsvänlig, leddes nu av Kari
Johan i rakt motsatt riktning. En
litteraturhistoriker, som på ett i det hela riktigt sätt
utrett Tegnérs växlande hållning mot
Napoleon, säger om den svenska opinionens
svängning 1813—14:

”... först Napoleons stora olycka öppnade
ögonen på mycket gott folk för hans svåra
sedliga lyten och outhärdliga tyranni. I den
rikligt flödande poesien under år 1813 är
Napoleon aldrig annat än den blodtörstige
förtryckaren, och en hel rad pamfletter utgåvos
för att väcka hat mot honom. Elof Tegnér
skrev den 9 januari 1814 till sin broder från
Karlstad: ’Hvad säger man nu i Skåne om
Bonaparte? Här våga icke ens Kölmark och
fröken Wennerstjerna, hans förra trognaste
loftalare, at öpna sin munn til hans försvar,
förmodligen af fruktan at, om de gjorde det,
blifva vederbörligen ihjälslagna. — — —

För Tegnér låg det icke att överge den
beseg

766

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 21:24:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-10/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free