Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Motgångens hjälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTGÅNGENS HJÄLTE
rade; all slags opportunism var hans natur
främmande. Icke heller lät han påverka sig
av allmänna meningar, och i motsats till
professor Kölmark och fröken Wennerstjerna
skrämdes han icke att tiga.”
Citatet är hämtat ur professor Fredrik Bööks
bok om Tegnér 1917. Professor Böök har alltid
varit en god psykolog. Att mycket gott folk
applåderar framgång och spottar på den
besegrade, vet han 1940 lika bra som han visste det
1917, eller kanske ändå bättre nu än då.
Däremot tycks han 1940 ha glömt vad han visste
1917 om skalder av Tegnérs art — att de är
annorlunda skapta än de snälla jasägarna. Det
var mot den opportunistiska massan Tegnér
vände sig, när han 1813 förhärligade Napoleon
i dikten ”Hjälten”. Han låter sin hjälte säga:
Hvarför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan merg?
Fånga fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.
Låt dem flykta, låt dem fara
mina slafvars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjernor lysa,
innan hjelten blir en Gud.
Önskade Tegnér att Napoleon skulle segra?
En dikt skriven vid Napoleons återkomst från
Elba tycks rymma en sådan önskan. Tegnér
hatade Wienkongressens makthavande så
intensivt, att han åtminstone ett ögonblick föredrog
Napoleons välde framför deras.
Men redan i ”Hjälten” har Tegnér klart
sagt, att den betydelse han tillmäter Napoleon
är negativ. Napoleon har röjt undan gammalt.
Därigenom, men bara därigenom, har han
tjänat den historiska utvecklingen. Det är
innebörden i den berömda strofen:
Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta lexa
evigt repas opp igen.
Hvad förmultnadt är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.
Förstörelsen är Napoleons mission. Men i det
nya friska, som skall spira upp, har han ingen
andel.
När Tegnér sansat sig efter Napoleons nya
och definitiva nederlag, har han, 1817, sett det
napoleonska förtryckets mening däri, att det
skall vara en varning för andra despoter:
”Föll icke nyligen den väldige mannen, som
ärft alla revolutionens krafter och lade dem
till sin egen jettestyrka? Men hvarföre föll
han? Ingalunda genom tillfälliga förseelser,
ännu mindre genom sina motståndares
öfver-lägsenhet. Utan han föll derföre, att han
föraktade mensklighetens sträfvande; han föll,
emedan despotismen är alla dylika själars
uniform; han föll, emedan han brottades med
tidens ande, som var starkare än han. Små
sinnen smäda den väldige i hans fall; men
hvad han med sin jettekraft ej genomdref,
sannerligen, de andra genomdrifva det mindre.”
-X-
Sverige har haft sin Alexander, mitt i
segertåget över en kontinent drabbad av döden,
efterlämnande ett halvfärdigt stormaktsvälde,
som arvtagarna blott styckevis kunde bevara.
Gustav II Adolfs verk och öde kunde,
förefaller det, vara fantasieggande nog att
inspirera stor dikt. Men efter vår Alexander fick
vi vår Hannibal. Som Hannibal försvarade
Karl XII en sjunkande stormakts bestånd,
försvarade den genom djärva anfall, höll ut
hårdnackat, spände sitt folks krafter till
bristningsgränsen och utöver den. Inte framgångens
Gustav II Adolf utan nederlagets Karl XII
har blivit den svenska ärans främsta symbol.
På den sjuttonde årsdagen av Karl XH:s
död skrev Dalin:
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
