Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Motgångens hjälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR SVANBERG
En dygdig hjälte lyser
som bäst i olycks-färg;
lians fängsle äran hyser,
hans blod är rikets märg.
Hans nöd ur faran hjälper,
hans sår hans hälsa gör;
han stiger, när han stjälper,
han lever när han dör.
För Dalin och hans samtida var Karl
XII-kulten ännu knuten till hoppet att kunna
återupprätta Östersjöväldet. Men historien gick sin
obevekliga gång mot nya svenska nederlag och
förluster. När hundraårsdagen av Karl XII:s
död firades, var sorgen över Finlands förlust
ännu blödande ny. Men med samma
grundton som Dalin, ja, i samma rytmer sjöng
Tegnér 1818:
I med- och motgång lika,
sin lyckas öfverman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.
Tegnérs hjältedyrkan, vare sig han besjunger
Alexander, Napoleon eller Karl XII, bäres av
romantikens tro på eviga idéer, som lyser klarast
i det ögonblick, då idéernas jordiska bärare
går under. Just undergången blir för
romantikern inseglet på evighetsvärdet. Karl XII:s
militära och politiska misslyckande är därför
knappt ens något problem för Tegnér.
Realiteterna intresserar honom bara som bakgrund
för den tragiska storheten.
Det kom en tid, då man tänkte mer
realistiskt. ”Svenska bilders” författare, liberalen
Snoilsky, var upprörd över de lidanden, det
stora nordiska kriget hopade över
envålds-konungens tålmodiga undersåtar. Därom
handlar dikter som ”Brandklipparen” och ”På
Värnamo marknad”. Men även i ”Svenska
bilder” finns en dikt fylld av beundran för
Karl Xll-dramats storhet. Den heter ”1
Ryssland”. Snoilsky tänker sig, att det blott behövts
ett skott av en rysk krypskytt för att förkorta
karolinernas lidanden. Men ödet i gestalt av
stäppens vind vill annorlunda:
Först vill jag andas frost på hans krans
Och rost på hans härdade klingor,
Först måste jag bädda i snön med fröjd
Den här, som ej hade sin like.
Vilken tjusning Karl XH-gestalten utövar
även på den nyktraste, den mest fredsälskande
människa, visar Voltaires bok om den svenske
krigarkungen. Voltaire anger i förordet som
sitt syfte att avskräcka regenter från att söka
sin ära i krigiska bedrifter. När Karl XII med
alla sina stora egenskaper inte kunde skänka
sitt folk annat än olycka, vem skall då kunna
nå bättre verkan på hans vägar? Mot Karl,
som förstörde sitt rike, ställer Voltaire tsar
Peter, som byggde upp sitt. Det blir en serie
verkningsfulla kontraster: Karl kommer till
Poltava från nio års segrar, Peter från nio
års otacksamt organisationsarbete, Karl har
erövrat stater och skänkt bort dem, Peter har
snålt och prosaiskt civiliserat sina länder. Karl
är frikostig, flärdlös och återhållsam, Peter
rå, utsvävande, hänsynslös. Jämförelsen slutar:
”Karl bar namnet den oövervinnlige, som
ett ögonblick kunde ta från honom; nationerna
hade redan givit Peter Alexejewitsch titeln den
store, som ett nederlag ej kunde beröva honom,
emedan han ej hade några segrar att tacka
för det.”
Klandret mot den svenske riksfördärvaren
kan ej dölja en motvillig beundran. Fast
Voltaire föresatt sig att ge den flitige
byggmästaren Peter priset, stannar hans läsares
sympati hos den generöse slösaren Karl.
Det finns en svensk diktare, som är både
voltaireian och romantiker. Det är Heidenstam.
Han visste lika väl som Voltaire, att krig är
grymt oförnuft. Ändå har han skrivit
”Karolinerna” och bekänt sin kärlek till Karl XII.
Det är inte Narvas unge segrare, Heidenstam
dröjer vid, utan Poltavas härjade trotsare. En
gång mäter Heidenstam alldeles som Voltaire
Karl XII: s storhet mot tsar Peters. Utan tvekan
sätter han den besegrade högst.
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
